Dick Wase: Varför får kvinnors våld mot män hållas hemligt?

Människor som brukar våld inkräktar på en individs rätt att slippa övergrepp. Det borde därför inte vara skillnad på om det är män eller kvinnor som slår sin partner, men i vårt samhälle är det en STOR skillnad. Det visar senast Ireene von Wachenfeldt, när hon säger att "mäns våld mot kvinnor får aldrig hållas hemligt", eftersom kvinnors våld mot män hålls hemligt hela tiden.

Det finns, sedan trettio år tillbaka, en omfattande forskning som bedövande tydligt visar att kvinnor slår sina män minst lika ofta som tvärtom (som t ex även Gill & Remahl i Gävle kommit fram till).

Över 100 representativa undersökningar visar detta, samtidigt som inte någon visar att män skulle vara de som slår mest i förhållanden. Tvärtom, så förefaller det som att kvinnor slår något mer, att de tillfogar svårare skador och att de är snabbare att ta till våld än män.

Det finns dessutom undersökningar som visar, att mäns våld minskat, men inte kvinnors, samt att män blir mindre våldsamma av utbildning, kvinnor däremot mer. För att inte nämna, att våldet är lika vanligt bland lesbiska (och bögar) som bland straighta.

Dessutom visar den i särklass största undersökningen som gjorts när det gäller övergrepp mot barn (Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect, av Trocmé & medförfattare 1998) att nästan två tredjedelar av sådana övergrepp begås av kvinnor (vilket även Straus & Gelles intygar). Varför får man ljuga och framställa mannen som den ende förövaren av övergrepp mot barn, när det i själva verket är kvinnan som är värst?!

Man kan ju förstå att von Wachenfeldt fullständigt struntar i slagna män, eftersom hon inte betraktar män som människor, men att Stina Dabrowski också utelämnar männen i människornas skara är mer anmärkningsvärt.

I debattprogrammet senast såg vi en traditionellt uppdukad soppa av politiskt korrekt feminism som fick uttala sig. En mängd mer eller mindre direkta lögner fick också framföras som fakta, som då det påstods att män slår mer än kvinnor i förhållanden, vilket ju inte alls stämmer.

En enda gång nämndes kvinnors våld mot män (i förbigående), men däremot trummades det på med mäns våld mot kvinnor. Även vår "jämställdhets"-minister ställde sig bakom denna propaganda och det enda sansade som sades var väl när Dabrowski ville bannlysa ordet "könsmaktsordning".

Det är verkligen inte så att jag vill förringa någons partnervåld, eftersom det är hemskt för vem som än drabbas, men däremot påstår jag, att man aldrig kommer att komma tillrätta med problemen om man på ideologisk, propagandistisk väg gör detta till en könskrigsfråga.

Tror någon t ex att alla de män (minst lika många som kvinnor) som misshandlas i förhållanden kommer att ta till sig något som sägs i detta ämne när de, fast offer, indirekt framställs som misshandlare? Och när man gör påståenden som Martin Grann, att slagna barn blir misshandlare, varför tar man inte i beaktande att det i så fall är KVINNOR som gör männen till misshandlare, eftersom dubbelt så många pojkar som flickor blir slagna av sina mödrar.

Kampen för jämställdhet, som jag entusiastiskt varit för, tycks för länge sedan ha spårat ur till en självbefrämjande karriärgång för olika radikalfeministiska aktivister. Det sorgliga är, att på vägen tycks journalistiska begrepp som objektivitet och kritiskt tänkande helt ha blåst bort.

Det är nämligen inte undersökande journalistik att stötta en politiskt korrekt bild, som Dabrowski gör, utan däremot att kritiskt betrakta denna bild.

Dick Wase
historiker