Är du känd så behövs inga id-kort, du kommer in på klubbarna ändå, trots att du egentligen inte har åldern inne, skriver Sanna Bråding. Foto: Karin Malmhav/SvD/SCANPIX.

Sanna Bråding: Sålla bland inbjudningarna, Isabella

En dag händer det bara. Många kan ha drömt om det i hela sitt unga liv. Vissa har turen att nå sitt mål. Att bli ung, känd och framgångsrik.

För mig började allt vid 14 års ålder. Jag hade aldrig tänkt tanken på att bli känd. Det enda jag visste var att jag sedan barnsben älskade att spela teater och spela in egna radioshower. Så en dag, efter att min kompis hade övertalat mig att gå på en audition så var jag plötsligt där. Känd, populär, och intervjuad.

I skolan var jag den där personen som alla helt plötsligt ville känna. Men på jobbet var jag den yngsta och mest oerfarna. Där kom första hindret. Antingen skulle jag bli en diva och skydda mig genom att leva på mitt kändisskap, eller så skulle jag gömma mig, kontrollera mig själv och göra allt för att passa in på rätt sätt i båda världarna.

Jag valde det senare alternativet och blev anorektiker.

Åtta år senare, fortfarande kvar i branschen, lyckades jag komma ur mitt matmissbruk. Jag blev "frisk" helt på egen hand. Trodde jag. Innan jag visste ordet av så hade jag en hela renat i handen flera nätter i veckan, VIP-kort på alla inneställen och ett helt galet uteliv.

Men det går snabbt i kändisvärlden, och för en ung tjej som Blondinbella eller mig själv så gäller det att sålla bland festinbjudningarna. Jag gjorde det inte.

Inbjudningarna strömmade in och jag levde livet. Men jag levde aldrig livet på insidan. För varje sen natt, för varje fylla och för varje kändispremiär med ytliga pussar blev jag bara mer och mer tom. Ett tomrum som jag kämpade ännu hårdare för att fylla.

Jag kände inget ansvar utåt, jag såg mig inte som en förebild, jag fortsatte bara vidare på den flykt jag påbörjat som 14 åring.

Är du känd så behövs inga id-kort, du kommer in på klubbarna ändå, trots att du egentligen inte har åldern inne.

Överallt bjuds det på gratis champagne, drinkar, invigningar och partyn. Du skapar dig snabbt en positiv bild av festandet och snart är det bara en naturlig del av din värld och ditt jobb.

Alkoholen accepteras och dricks i tid och otid. Det finns inget som heter för ofta eller för mycket. En bild som är väldigt lättsam och enkel att ta fasta på och leva efter. Till en början.

Drogerna finns överallt i samhället, det är inget att hymla med. I förorterna knarkar man för att man inte har mycket mer att leva för. På innekrogarna knarkar man för att man tror att det är glamour. En "glamour" som försvinner jävligt fort efter att du fastnat i skiten.

För börjar du umgås med folk som använder droger kommer du själv förr eller senare att hamna där. Ingen som pundar vill göra det själv. Alla bjuder gärna en nybörjare med orden: "Kom igen, ska du inte testa? Asså, det är inte farligare än alkohol, det enda som händer är att du mår bra och blir mer skärpt!"

Nej, kanske är det inte dödligt farligt att testa en lina en enda gång i livet. Men vad händer sen, när du vill ha mer? Vad händer när du helt plötsligt vant dig vid att "nyktra till" på droger och inser att du aldrig kan uppnå samma sköna känsla med "bara" alkohol?

Jo, då får du för det första pröjsa skiten själv. Och det handlar inte om några småsummor, kan jag säga. Dessutom har du från den dagen inför dig själv börjat gå med på att det är okej. Och du har på allvar påbörjat din väg mot undergången.

Jag gick i fällan. Inte bara för att jag var känd, men för att kraven på mig själv blev för höga och redskapen för att fly tvingades bli allt starkare och effektiva.

Jag är inte stolt. Jag har insett att min egen svaghet ledde mig hit. Men nu har jag nått min botten och jag hoppas att ni där ute som är på väg åt samma håll tar ert förnuft till fånga innan det är för sent.

Det är inte så jävla glamouröst med NA, AA, pissprover och fängelse.

Sanna Bråding
Skådespelare