Beatrice Ask trotsar den massiva opinionen för fildelningen bland den yngre halvan av befolkningen, för att försöka driva igenom en lagstiftning som ändå inte kommer att fungera, skriver Mikael von Knorring. Foto: Henrik Montgomery/Scanpix

Mikael von Knorring: Piratjägarlagen öppnar för hot och utpressning

Moderaterna gick på val på ett tydligt löfte i fildelningsfrågan: att "inte jaga en hel ungdomsgeneration". Två år senare försöker de göra precis detta, med en piratjägarlag som ska öppna för mediabolagen att registrera, hota, utpressa och stämma fildelare i alla åldrar.

Det finns gott om exempel på vad det här sättet att angripa upp- och nedladdningen på leder till. I USA har folk kunnat dömas till att betala 10 000 dollar per utdelad låt. På Åland fick en musikfildelare ett ultimatum från en upphovsrättsorganisation i april i år: betala 26 000 euro i skadestånd - annars blir det rättegång.

Poängen är att den här sortens upphovsrättsbrott är mycket svåra att bevisa. Steget från att Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén ser en IP-adress på nätet till att slå fast att en viss person har lagt ut en viss fil är mycket långt.

Hittills har ingen i Sverige kunnat fällas utan någon form av erkännande. Just därför vill en del mediabolag gå över till utpressning: de gissar att många som aldrig hade fällts i en domstol är beredda att betala för att slippa processen.

När det kommer till att stoppa fildelningen kommer den nya lagen att vara ett slag i luften, precis som de gamla har varit. Vi är fortfarande mycket långt från en situation där lagstiftningen fungerar som ett reellt hot för den enskilda fildelaren. Den som vill vara försiktig kan gå över från DC-nätverken till BitTorrent, eftersom straffskalan i Sverige inte kan hantera den senare tekniken.

Problemet är inte det, utan att lagstiftningen steg för steg gröper ur rättssäkerheten och tar oss närmare ett övervakningssamhälle. Mediabolagen får med den nya lagen ett uttryckligt tillstånd att bygga upp egna register över folk de tror begår brott.

Den urgröpningen sker i en rättssituation som redan är under all kritik. Så sent som för ett år sedan kopierade en kammaråklagare en hårddisk, beslagtagen av en privatperson, till Antipiratbyrån med förklaringen att det "är de som är experter på vad som är upphovsrättsskyddat".

I teorin ska åklagarens utredning vara opartisk, i teorin ska det vara otänkbart att Henrik Pontén på Antipiratbyrån får läsa dina kärleksbrev, men praktiken ser helt annorlunda ut. Svenskt rättsväsende är inte kapabelt att hantera de befogenheter de har, och det är ett bra skäl att inte ge dem fler.

Fildelningsfrågan behöver inte handla om att förbjuda till varje pris. Vi kan se till att kultursektorns ekonomi får fart på andra sätt. Ett par tiondels procent av statsbudgeten skulle räcka långt.

Till exempel skulle vi kunna sänka momsen för fler varor och tjänster. Vi skulle också kunna bygga upp digitala bibliotek för film och musik, med ersättningssystem till upphovsmännen efter samma principer som de vanliga biblioteken har idag.

Regeringen räknar med att domstolarna kommer att få behandla 400 till 800 ärenden per år bra på grund av den nya lagen. Vad kostar det? Hur mycket kulturstöd skulle vi kunna finansiera bara genom att ge upp förbudsförsöken?

Justitieminister Beatrice Ask framstår som en parodi på det vi i vänstern brukar säga: Att de borgerliga partierna i grunden fungerar som storbolagens politiska arm.

Hon trotsar den massiva opinionen för fildelningen bland den yngre halvan av befolkningen, för att försöka driva igenom en lagstiftning som ändå inte kommer att fungera.

Vi borde börja i andra änden: Tillåta icke-kommersiell fildelning, och leta fram fram andra sätt att få fart på film- och musikbranschen.

Mikael von Knorring
vänsterpartiets fildelnings- och upphovsrättsgrupp