Bojkotta matchen, skriver Olof Holmgren från nätverket Stoppa matchen. Foto: Privat

Bojkotta all israelisk idrott

Det är nu klart att tennismatchen ska spelas i Malmö, detta efter att Stockholms idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) gjorde ett utspel som än tydligare betonade idrottens politiska aspekter.

Först påstod Sjöstedt att idrott och politik inte hör ihop, men i en debatt i Aktuellt (23/2) hade polletten antagligen trillat ner och Sjöstedt medgav nu att idrotten inte står över det övriga samhället.

När denna fråga väl är utredd, när vi nu en gång för alla konstaterat att idrott och politik hör ihop, är det dags att återvända till sakfrågan. Ska Sverige välkomna Israel i idrottsliga sammanhang? Och om inte, på vilka grunder ska vi driv kravet på en internationell bojkott?

Tennis är ingen stor sport i Palestina. Frågan är om det ens finns några professionella utövare alls. Fotboll är nationalsporten och spelas överallt; på gator, i gränder och på gräsplättar samlas barn och ungdomar för att spela boll.

Palestina har ett fotbollslandslag som är rankat på runt 180 plats i världen. En av de sista platserna, men det finns en stor stolthet över landslaget.

Trots ockupation, umbäranden och vägspärrar lyckas man ibland samla nationens bästa till tävling. I idrottsliga sammanhang erkänns Palestina som en stat i högre grad än i den diplomatiska sfären. Man tävlar i en egen dress och under egen flagga.

Problemen är många. Israel har gjort det till en vana att försvåra för landslaget näst intill omöjlighet. De spelare som bor på Västbanken eller Gaza nekas ofta utresevisum och kan därför inte delta i internationella tävlingar.

Stora delar av laget befinner sig i diasporan, i Chile, England, Jordanien och till och med i Sverige, där två av spelarna bor. Problemet med att Israel nekar tillstånd till att lämna hemlandet för att spela bortamatch utgör ett stort problem.

Landslaget har flera gånger varit tvungna att lämna walk over på grund av att man inte fått ihop tillräckligt med spelare. Just detta gjorde att man blev diskvalificerade från VM-kvalet för inte så länge sedan.

Rörligheten på Gaza och Västbanken är minst sagt begränsad. Efter att en nio meter hög mur byggdes runt och på Västbanken kan en promenad som tidigare tog 20 minuter nu ta över fem timmar. Gazaremsan har Israel i princip stängt av helt.

Föreställ er problemet att samla ett fotbollslag till en träff, än mindre till regelbundna träningar. Omöjligheten att verka som palestinsk idrottare har drivit många i exil. Den dagliga förnedringen man tvingas utstå som idrottare bli till slut för mycket.

Israel har under en lång tid bedrivit ett lågintensivt bombkrig mot framför allt Gaza. Dessa bomber riktar sig inte bara mot skolor, sjukhus och bostadsområden, utan även specifikt mot idrottsanläggningar.

Den internationella fotbollsstadion i Gaza, Rafah Stadium, bombades och förstördes år 2006. IDF, den israeliska militären, sade i en kommentar att bombningen var medveten och skulle ses som en varning till befolkningen i Gaza.

Långsamt och mödosamt byggdes stadion upp igen, främst vare stöd från det internationella fotbollsförbundet. Motiveringen var att idrotten kan vara en förenande kraft i en annars så infekterad konflikt.

Under terrrorbombningarna av Gaza under årets första veckor bombades Rafah Stadium igen. Stadion som byggdes upp med stöd från den internationella idrotten bombades till skrot.

Vad som är än värre; SvD rapporterade den 14 januari 2009 om Shadi Sbakhe, Wajeh Moshtahe och Ayman Alkurd, alla nuvarande eller före detta landslagspelare och spelare i högstaligan. De dödades i sina hem av de israeliska F16-planens bombräder över Gaza. I ett slag tog Israel alltstå livet av drygt en fjärdedel av ett fotbollslandslag.

Varför är det ens intressant att ta upp dessa få exempel på den palestinska idrottens situation när de finns så mycket värre exempel på övergrepp mot den palestinska befolkningen?

Bilder på brännskadade barn, träffade av vit fosforbomber har kablats ut över världen och har etsat sig fast på näthinnan. Räcker inte de över 1330 personer som Israel dödade som en tillräcklig anledning att göra allt i vår makt att sätta press på Israel?

Visst gör det det. Ingen normalt funtad person kan ungå att känna en djup sympati med Gazas befolkning. Men vi bör aven studera den palestinska idrottens situation eftersom Riksidrottsförbundet (RF) i sina egna stadgar uttalat skriver att Sverige inte ska ha idrottsutbyte med en nation som diskriminerar i idrottsligt sammanhang.

Ovan har vi sett ett litet axplock den verklighet som den palestinska idrotten verkar under. Finns det någon idrottsrörelse i världen som lever under svårare förhållanden? Finns det någon större diskriminering än en ockupation och riktade bombningar mot idrottare och idrottsanläggningar?

Det finns många anledningar att driva kravet på att stoppa DC-matchen mellan Sverige och Israel och att över huvud taget bojkotta allt idrottsutbyte med Israel. Idrott och politik hör ihop. Om idrott ska kunna fungera som en enande och förenande kraft måste den få verka fritt.

I fallet Israel är det glasklart: precis som i fallet med apartheid-Sydafrika bör Sverige ta initiativ till en internationell idrottsbojkott av Israel. I den polariserade debatten som finns kring Israel/Palestinakonflikten tappar man ofta sikte på det som debatten borde handla om. Idrotten.

Den svenska idrottsrörelsen måste ta ett steg fram och damma av en beprövad och effektiv metod mot förtryckarstater. Inled en idrottsbojkott av Israel nu och stoppa matchen i Malmö.

Olof Holmgren
Stoppa matchenkampanjen