Vänsterdebattörer förnekar antisemitismen i de egna leden, skriver Johan Ingerö. Foto: Privat

Bisarr förnekelse av antisemitismen

Jesper Nilsson, chefredaktör för den vänsterextrema nättidningen Dagens Konflikt, lyckas på SVT Opinion (12/3) helt förringa det judehat som i skydd av benämningen "Israelkritik" krälat upp ur de ideologiska kloakerna och in i den svenska Mellanösterndebatten.

Den som inte har tillgång till information om den senaste tidens händelser i Malmö skulle därför kunna tro Nilsson när han skriver att det enda problemet med de antiisraeliska demonstrationerna var "en liten högerextrem kompiskrets" som "planerade att besöka helgens protester".

Så var nu icke fallet. Långt mer talrika än nazisterna, som för övrigt inte planerade att "besöka" protesterna utan delta i dem, var den stora klunga demonstranter som under Hamas fana skanderade slagord som inte riktades mot staten Israel utan just mot judar som folkgrupp.

Ramsan "Khaybar, Khaybar ya yahud, jaysh Muhammad sawfa ya`ud" används flitigt av såväl Hamas som Hizbollah, men hörs allt oftare även i västvärlden. I Köpenhamn ackompanjerades den nyligen av Hitlerhälsningar och i Holland med rop om att gasa alla judar.

Jesper Nilsson och den studentikosa ytterkantsvänster som han företräder är tyvärr inte de enda som väljer att blunda för detta.
Palestinagruppernas ordförande, tillika miljöpartiets nestor, Per Gahrton förnekade i SVT:s Debatt att någon antisemitism förekommer i hans led.

Eller som han sa: "det fanns inga hakkors, och om det fanns så togs de bort". Det får sägas vara en rätt avslöjande formulering. Sammanfattningen av hans svamlande utbrott i tv-studion var att inget judehat existerar och att antisemitism hör äldre generationer till.

Samtidigt bedyrade Gharton att Palestinagrupperna och deras gelikar tar i med hårdhandskarna mot den antisemitism som enligt honom inte finns och att de antisemitiska slagord som enligt honom aldrig framfördes saboterade demonstrationen.

Problemet för dessa många vänstergrupper, som undantagslöst betraktar sig själva som "antirasistiska", är att de enbart kan hantera rasism med västerländsk avsändare. Judehatet är för dem förknippat med rakade vita skallar och bombarjackor. Men när judehatet antar Mellanöstern-skepnad förnekas det av dessa så kallade antirasister.

Ung Vänsters tidigare ordförande Ali Esbati levererade nyligen ett exempel på detta när han i sin blogg (13/3) beskrev antisemitismen som en "uppsättning vidriga rasistiska fördomar, men mycket långa anor i europeiskt samhällsliv och västerländsk idéhistoria".

Relevansen i Esbatis formulering ligger i det underförstådda uteslutandet av antisemitism som inte är europeisk eller västerländsk.

Detta är den nya antisemitism som Sverige måste lära sig förstå och hantera: dels det judehat som alltjämt frodas i Mellanöstern och som manifesteras i väldiga försäljningsframgångar för Mein Kampf och Sions vises protokoll. Dels den förment antirasistiska vänsterns vägran att erkänna att det förra alls är antisemitism.

Ty för Sveriges judar spelar det knappast någon större roll om de får skallarna insparkade för att de "förgiftar den ariska rasen" eller för att "Israel är en rasistisk apartheid-stat". Följden blir ju exakt densamma.

Johan Ingerö
Debattör och bloggare