Alexander Chamberland (mp): Skamligt att sänka biståndet

Inför valet kom de borgerliga partierna överens om att biståndet skulle hålla sig kvar på en procent av bruttonationalinkomsten, trots att moderaterna egentligen ville se en sänkning av biståndet. För alla vi som vill se att Sverige bidrar till global rättvisa, var det ett oerhört glädjande vallöfte.

Problemet är att den moderatledda regeringen tummat på biståndet i två budgetar i rad. I höstbudgeten valde regeringen att börja räkna in skuldavskrivningar i biståndsbudgeten, vilket gjorde att den reella biståndsnivån minskade med närmare 1.5 miljarder kronor. I den nyligen presenterade vårbudgeten har man valt att räkna 700 miljoner kronor i asylkostnader som bistånd.

Dessa beslut ska ses i ljuset av att det faktiskt går väldigt bra för Sverige just nu. Vi är inne i en högkonjunktur. Det finns alltså ingen anledning att genomföra nedskärningar i statsbudgeten. Att Sverige väljer att ta emot fler flyktingar än vanligt från det krigsdrabbade Irak är en viktig solidaritetshandling. Men jag ser hellre att man väljer att finansiera det genom att inte slopa förmögenhetsskatten istället för genom biståndet.

En annan reform som man hade kunnat skippa är skattesubventionen av hushållsnära tjänster. Jag tycker det är viktigare att skattepengar går till människor i tredje världen än till människor i den övre medelklassen som vill anlita billig städhjälp.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan prioritera slopad förmögenhetsskatt och skattesubventioner för hushållsnära tjänster framför ett högt bistånd till världens fattiga. 850 miljoner människor svälter. När jag skriver att regeringens egoism inte vet några gränser menar jag det i dubbel bemärkelse. För regeringens politik drabbar inte bara låginkomsttagare och arbetslösa i Sverige, utan även fattiga människor världen över. Smygsänkningarna av biståndet har också mött motstånd från bland andra Röda Korset, Diakonia och Läkare utan Gränser.

Rättvis handel och skuldavskrivningar är de viktigaste verktygen för att bekämpa fattigdomen (inte heller dessa frågor drivs tillräckligt hårt av regeringen), men de räcker inte som metoder för att vare sig bygga upp Afghanistan, ge bromsmediciner åt hivsjuka i Zambia eller stötta demokratikämpar i Vitryssland, Kuba eller Iran.

Biståndet har en central roll att spela i kampen för en bättre värld. Om FN:s millenniemål, om att halvera fattigdomen fram till år 2015, ska nås, krävs absolut ett större och ett bättre bistånd. Enligt FN krävs det att de rika länderna fördubblar sitt bistånd från 50 till 100 miljarder dollar om året.

Vad biståndet ska gå till bör alltid diskuteras. Jag ser gärna att det mesta går till miljöbistånd, demokratibistånd och rena fattigdomsbekämpningsprojekt. Dock är det viktigt att allt biståndsarbete genomsyras av hjälp till självhjälps-principen. Att målsättningen för biståndet blir att se till att mottagarländerna kan stå på egna ben, och inte vara biståndsberoende.

Så har tyvärr inte biståndet alltid sett ut. Men forna misslyckade biståndsprojekt får aldrig bli ett argument för att sänka biståndet. Att ett högt bistånd behövs i dagens orättvisa värld är nämligen självklart.

Bistånd har hjälpt miljoner människor. Vaccinationsprogram och sanitära insatser har räddat ofantligt många från sjukdomar och för tidig död. Fattigdom har trängts tillbaka och den demokratiska utvecklingen har främjats. Svenskt bistånd var centralt för att avveckla den rasistiska apartheidregimen i Sydafrika. Infektionssjukdomen smittkoppor skulle knappast ha utrotats på fältet utan vaccinationssatsningar finansierade med bistånd. Många fattiga länders skolsystem, har utvecklats tack vare biståndspengar. Listan kan göras lång.

Vi borde oftare ställa oss frågan hur världen sett ut utan bistånd och fundera över om inte ett än mer effektivt bistånd kunnat motverka misär.

Miljöpartiet kämpade hårt under den förra mandatperioden för att se till att biståndet skulle uppgå till en procent av BNI. Vi är oerhört upprörda över att se hur regeringen nu tummar på biståndet. Vi tycker att det är självklart att Sverige ska bidra med åtminstone en hundradel av sin inkomst i en värld där miljarder människor svälter, är analfabeter eller lever i grymma diktaturer.

Politik handlar alltid om prioriteringar. Det är skamligt att den moderatledda regeringen tycker att biståndet är bland det första som man kan spara in på.

Alexander Chamberland
Språkrör Grön Ungdom