Arne och Erik har blivit goda vänner i sorgen och insikten om att glömskan slagit till. Arne finner tröst i musiken när han inte längre kan minnas sitt hem och var hans fru bor. Erik träffar Britta och deras händer möts i begynnande kärlek. Vi får möta några människor på Blackebergs sjukhem för dementa.

• Läs chatten med Stina-Clara Hjulström, svenska demensförbundets ordförande.

Att vandra i glömskan är en dokumentär om att leva med sjukdomen demens, om minnet som tynar bort medan behovet av närhet finns kvar.

- Det är ett helvete att vara människa. Man skulle ha blivit skomakare istället, säger Arne.

Britta och Erik har funnit varandra. Foto: Håkan Pieniowski I själva verket har han arbetat som smed, men det kommer han inte ihåg. Idag är Arne 84 år och har demensjukdomen Alzheimer sedan fem år tillbaka. Innan han blev sjuk var han en aktiv person som svarvade och målade tavlor. Idag bor han på Blackebergs sjukhem för dementa där alla mer eller mindre har förlorat kontakten med sitt förflutna. Av ett helt liv finns bara fragment kvar.

Patienterna på hemmet bär på en stor sorg och frustration över att inte minnas, över förlorade livskamrater och att inte kunna komma hem, trots att det riktiga hemmet ibland är alldeles nära. Vi möter Bengt, som är förtvivlad över minnet när hustrun dog i hans armar. Han och Arne drar inte jämt och med jämna mellanrum råkar de i luven på varandra.

Greta Ståhl 95 år träffar sin vännina Maria på Blackebergs sjukhem. Foto: Håkan Pieniowski Men i den gråa vardagen finns ljuspunkter som vänskap, kärlek och människor som vill hjälpa. En av dessa är Greta som trots att hon ibland drabbas av en övermäktig hemlängtan sprider värme omkring sig. Hon har arbetat inom vården hela sitt liv och hennes behov att ta hand om andra finns kvar. På hemmet hjälper hon blinda Maria så gott det går.

Klicka här och läs lite mer om personerna i filmen

Männen bakom filmen
Innan filmarna Kåge Jonsson och Håkan Pieniowski
tog beslut om att påbörja sitt arbete skickade de ut en förfrågan till de anhöriga. Nästan alla reagerade positivt på filmidén.

- Demens är i hög grad en anhörigsjukdom, säger Håkan Pieniowski. Den sjuke försvinner in i en annan värld. Kvar står omgivningen som ser sin vän förändras och försvinna bort. Det finns mycket sorg i det och många anhöriga känner sig inte sedda.

Filmarna var medvetna om svårigheten att arbeta med människor som är förvirrade och oroliga. Men snart upptäckte de att dessa människor var mycket tillgängliga trots, eller tack vare, sjukdomen.

- Vi gick varsamt fram eftersom de har tappat det sociala skyddet, de är ofta spontana och lite aningslösa. De bjuder verkligen på sig själva och är varma och mänskliga, lite som barn, säger Kåge Jonsson.

Håkan Pieniowski och Kåge Jonsson har ett långt och produktivt samarbete bakom sig. Dokumentären "Jag älskar dig Natasja" belönades med stora journalistpriset, Ikaros och Prix Italia. Under arbetet med "Att vandra i glömskan" fick de erfara hur deras långa samarbete har svetsat ihop dem.

- Vi reser oss samtidig, ser samma saker. Det verkar som om intuition och impulser är ihopkopplade, säger Håkan Pieniowski och får, förstås, medhåll av Jonsson.

Rustade med en kamera, nyfikenhet och ödmjukhet kom de till hemmet först som åskådare, öppna för det som kom till dem. Men snart blev de en del av gemenskapen och patienterna blev stimulerade av uppmärksamheten.

- Arne och Erik var så pass klara att de började känna igen oss och kunde delge oss av sitt förflutna. Maria som var blind och instängd i sin värld började plötsligt sjunga när hon fick höra barndomsvisor på pianot. På avdelningen blommade en kärlekshistoria som var rörande och som inte personalen visste om.

Överhuvudtaget fick filmarna en kontakt med patienterna som personalen inte hinner få. När de fick se filmmaterialet fick de lära känna personerna på ett helt annat sätt än till vardags när det mest handlar om att vårda och hjälpa.

Om filmen känns tung kan man bli lite hjälpt av Eriks ord:

Det finns ingen återvändo, att komma härifrån, om man säger så. Men trots att det inte finns någon återvändo så är livet på avd 36 på Blackebergs sjukhem en stark påminnelse om att livet inte tar slut förrän hjärtat slutat att slå.

Hit kan du vända dig med frågor

Sändningstider: Att vandra i glömskan
SVT2 Söndag 1 juli kl 20.00
SVT2 Torsdag 5 juli kl 16.35
SVT2 Söndag 8 juli kl 15.30

Har tidigare sänts:
SVT2 Söndag 18 sep 2005 kl 20.00
SVT2 Torsdag 22 sep 2005 kl 16.20
SVT2 Lördag 24 sep 2005 kl 13.00