Del 1 - Circulus
SVT2 MÅNDAG 31/10 KL 23.00
Hemma hos Michael Tyack i engelska Plumstead tar medeltidsveckan aldrig slut. Hans band Circulus inledde sina svajiga karriär redan i mitten av nittiotalet som en ren och skär reinkarnation av det tidiga sjuttiotalets allra murrigaste folkrock.
På det helt självfinansierade debutalbumet "Giantism" (Instant Farma Records) tog Tyacks sånger avstamp i Fairport Conventions episka arrangemang och gjorde det i en tid då ingenting kunde vara mer otidsenligt.Världen hade fortfarande fullt upp med triphop och hopväxta ögonbryn från Manchester.
Tyack gav inte upp. Mot alla gängse normer gick han allt djupare ner i musikhistorien i sitt sökande efter folkrockens innersta väsen. Sakta men säkert blev det för evigt 1423 i hans huvud och hjärta. Hans grävande i - som han kallar det - medievalism ledde till att alla hans bandmedlemmar slutade. Det tog tid att sätta ihop ett nytt Circulus. Först i somras gavs resultatet av hans livsverk till tidsresa ut. På albumet "The Lick on the Tip of an Envelope Yet to be Sent" (Rise Above Records) befinner sig musiken i ett gränsland mellan progressiv folkrock med tvärflöjter, medeltida lutmusik i munkkåpor och ett vackert samarbete med den bortglömda kompositören och sångerskan Marian Segal från underskattade gruppen Jade.
Det är enkelt att skratta åt Circulus. Michael är den första att hålla med.
- All rockmusik är ett skämt. Men det är ytterst få band som accepterar detta. Det är därför vi ser till att bli utskrattade så fort vi går på scenen. När vi har den biten avklarad står vi på noll och kan börja arbetet med att bli tagna på det allvar vi själva tar vår musik på, säger han.
Inne på The Harrison - en 90-talsfräsch vinbar några kvarter söder om King´s Cross - har den ambulerande klubben In The Pines en av sina märkliga söndagssessions. På scenen sitter tre män, en av dem spelar 1500-talsflöjter i gycklarhatt och vinröd sammetsklänning, bredvid honom slår en mexikan i munkkåpa på bongos och längst till vänster bankar en ung britt i korsriddarutstyrsel på ett mellanting mellan mjödfat och trumma. I DJ-båset klappar Michael Tyack entusiastiskt händerna. Utklädd till Robin Hood spinner han urtidsfolk, 1600-talsopera och progressiv evighetsrock från 1971. De tre musikerna på scenen gör sitt yttersta för att understryka att detta är på riktigt och inget subversivt skämt.
Ända sedan Sex Pistols gav ut sin första singel har Den Goda Smaken skrattat åt allt som ens närmat sig det progressiva. Men det underbara med popmusik är hur den ständigt förändras, vägrar stå still och förvandlas till en konstant.
Vid borden på The Harrison sitter medlemmar ur folkrockband som Espers och svengelska The Eighteenth Day Of May och diskuterar flöjtsolon och David Munrow som vore det den naturligaste saken i världen.
Andres Lokko