Jakob E:son Söderbaum: Det avvikande är inte längre farligt

Det mest utmärkande draget för det svenska samhället anno 2020 kommer vara att det är ett klustersamhälle befolkat av livsstilsmänniskor. Människor som vill vara, bo, leva och umgås på ett visst sätt för att det motsvarar deras ideal, och de ingår gemenskaper med likasinnade och bildar på så vis en mångfald subkulturer i samhället.

På 1970-talet betraktades livsstilsmänniskorna - till exempel dåtidens miljöfreaks och hippies - som jönsar som stod utanför samhället. År 2020 kommer livsstilsmänniskorna att vara ett dominerande inslag i samhällsbilden, och det handlar denna gång inte om att ställa sig utanför konformismen så mycket som om självförverkligande.

Några exempel på livsstilar: asketer, olika religiösa, höghastighetsmänniskor, låghastighetsmänniskor, intellektualister, äventyrare, olika musikstil, olika sexualitet, datanördar, futurister, antimodernister, knuttar, brats.

Människor med liknande ideal kommer att bilda gemenskaper där de odlar sina egna subkulturer - och det kommer ske i MYCKET större utsträckning och mer genomtänkt och upplevelsebetonat än idag.

Detta samhälle är definitivt segregerat, om inte i bostadsområden så åtminstone mentalt. Samtidigt finns det en etablerad respekt för "det avvikande" som aldrig funnits under 1900-talet. Helt enkelt därför att olikheterna människor emellan är så framträdande i det offentliga livet. Jaså, du äter inte glass, men beställ någonting annat då så köper jag glass.

Invandringen till Sverige, i stor utsträckning från islamska länder, pekar tydligt i riktning mot att islam kommer att vara en etablerad och erkänd minoritetsreligion i Sverige år 2020. Andelen muslimer i befolkningen kommer att vara stor, troligen betydligt större än idag.

Världens mest sekulariserade land kommer inte längre att vara Sverige året 2020. Helt enkelt därför att religionsfriheten kommer att hävdas i mera påtaglig utsträckning, och detta i kombination med den växande respekten för "avvikande beteendemönster" leder till ett större intresse bland andra troende att uttrycka sin egen tillhörighet.

Tendensen att vilja märkas tydligare kommer förstärkas också bland dem som föredrager helt andra livsstilar - och genom respekt för andra blir det lättare att hävda respekt för sin egen livsåskådning och livsstil.

Att andelen muslimer växer tror jag också leder till att "familjeismen" etableras som en ny ideologi. För dessa grupper är familjen, oftast i en vidare bemärkelse än de flesta svenskar är vana vid, oerhört central och inbegriper värden och värderingar som anses gjutna i sten. Precis som för konservativa västerlänningar.

Här finns med andra ord utrymme för en mycket mera välutvecklad värdekonservatism i samhällsdebatten, och jag tror helt klart att familjen kommer att få sin politiska motivering i samband med det.

Motiveringar som bygger på urgamla kulturmönster, och just därför har förmåga att taga stor plats i samhällsdebatten även om många alternativa livsstilar också kommer att florera i samhället.

Det övervakningssamhälle som år 2007 har börjat byggas i Sverige kommer att knaka i fogarna om 10-13 år. Människors behov av kännbar personlig integritet kommer att öka rejält under de närmaste åren.

Dels för att samhället kräver mer av oss, vilket medför att vårt privatliv minskar ännu mer från redan små nivåer. Dels för att särintressena blir så många i samhället att självhävdelsen hamnar i kläm, det vill säga i termer av "den som gör någonting speciellt betyder mer".

Resultatet blir större inåtvändhet mot "det egna" och att man värderar sitt privatliv mycket mer än tidigare. Redan härigenom kommer familjelivet att nyupptäckas som en skyddad bastion för berikande samvaro. Men i det privata vill man absolut inte känna att någon annan bryr sig om vad man gör.

Därför kommer folkopinionen mot kameror, telefon- och mejlavlyssning med mera att ha blivit så stark om cirka 10 år att dessa företeelser avskaffas för att politikerna inte vill riskera att bojkottas i valen. Överhuvudtaget kommer demokratifrågor att diskuteras mycket mera ingående under de kommande tio åren.

År 2020 kommer också det nordiska samarbetet att vara ett etablerat faktum. En mycket omfattande samordning mellan de nordiska länderna äger redan idag rum i det tysta. Vi har ett hundraårigt nordiskt lagstiftningssamarbete. På senare år har antalet nordiska företagssammanslagningar ökat.

Inom politiken har påbörjats ett arbete för att utjämna gränshinder mellan de nordiska länderna. Vi har också fått en nordisk börs och en nordisk fotbollsliga. Det har redan observerats att de nordiska EU-medlemsstaterna är de mest samspelta i Europaparlamentet. Allt detta kommer troligen om tio år att ha tagit sig mycket mera konkreta former.

Att Norge står utanför EU kommer sannolikt i sig spela roll för ett mera utvecklat nordiskt samarbete, för att tillgodose behovet av att tillvarataga både de gemensamma politiska, ekonomiska och kulturella intressena inom Norden i en värld av nya både större och mindre gemenskaper och intressesfärer.

JAKOB E:SON SÖDERBAUM
http://jesoderbaum.wordpress.com

Elin Alvemark: Samhället är ett Myspace

GRUNDPERSPEKTIV
Om summan av samhället är summan av individerna eller summan av relationerna mellan dem ska jag låta vara osagt. Hur som så skalar vi människor och våra relationer. Lilla du är stora staten och den jättelika marknaden. Köttet är reinkarnerat i varje del av den kultur vi lever i. Både cellen och människan är varandras förutsättning.

Att demonisera individstyre är lika meningslöst som att svartmåla gruppstyre - vi måste se det som samma sak. 2020 kommer vi ha löst konflikten mellan individ och grupp. Det är inte konflikten som är evig - det är relationen. Kommunism och liberalism go together med eller utan stat och marknad.

MAKTPERSPEKTIV
Eftersom det var gruppen män och inte gruppen människor som formade och systematiserade samhällets ramverk låter sig mänskligheten inte speglas i samhället. Endast man-skligheten speglas. Klass, hudfärg, kön och ålder är variabler inom människogruppen, men könsorganet står i mitten och pekar ut dessa grupper och upphovsmannen är den centrala och överbryggande grupptillhörigheten. Raseras inte den könsidentiteten raseras inte de andra variabler som existerar i relation till denna grupp.

Man kan alltså inte eliminera klassamhället när förutsättningen för det inte är kapital utan kuktal. Makten att göra/skapa/bygga ett samhälle kan alla besitta. Problemen vi haft med förtryck har uppstått för att makten att förena har stått tillbaka för makten att splittra. 2020 kommer makten att förena dominera!

VERKTYG FÖR FÖRÄNDRING OCH BEVIS PÅ LJUSET I TUNNELN!
Människans relation till teknik är organisk. Tekniken har äntligen blivit en fullkomlig reflektion av mänskligheten. Den är skapad av gruppen människor, hellre än en grupp definerad genom vad den exkluderar. I sin natur ter sig tekniken på webben som människan och är anpassad att skala henne i alla storlekar på alla nivåer.

2020 kommer vi ha lyckats färga av oss och infiltrera de felkonstruerade ramverken. Ramarna (lag, språk, ekonomi, känslor, sexualitet, moral osv) kommer vara helt beroende av webben eftersom människorna valt den (demokratiska)kontexten för den förtryckande kontexten. Humanisering (20)2.0 kallar vi det.

Decentralisering och underminering av kulturella kluster fortsätter att öka i takt och styrka. The Long Tail kickar in porten till operan och dörren till dansbands gigget. Man konsumerar inte en given kultur för att man förväntas gör det. Det finns ingen kultur som GES, det finns ingen massmedia att bära fram kultur med. Inget är dig givet.

Search och reach (inte konsumtion!) är det globala ledordet för hur vi beter oss i kulturen. Kulturella markörer för klass, kön, etnicitet, sexualitet försvagas därmed. Befästandet av våra identiteter nyanseras i och med den globalisering, distribution och decentralisering webtekniken möjliggör. Denna pluralism ökar mänsklighetens rikedomar! Våra liv.

Demokratiseringen av den offentliga talan kommer vara avgörande för rättvis maktfördelning. Den som vill tala har möjligheten att höras! Du blir inte tystad, värdelös och ointressant bara för att du inte fått tillåtelse att uttala dig av en chefredaktör eller annan maktförvaltare - som i det primitiva informationssamhället.

Ut: kommersialiserade medier. In: gratis freedom of speach. Gratis distribution är nyckeln till frihet. Ekonomi i perifer position sätter de med kapital i perifer position - enkelt. Medborgarjournalistiken kommer dominera totales 2020.

Makt över den egna självbilden. Alla utövar rätten och möjligheten att författa berättelsen om sitt eget liv och samhället de lever i med hjälp av bloggar. Behovet av att berätta själv i stället för att någon annan ska tala om vem du är har äntlgen tilgodosetts.

När 'offer' talar slutar de vara passiva. När de inte är passiva kan de ta tillbaka sitt värde, och generera rikedomar till mänskligheten. Webben är en spegel där alla människor kan spegla sig och definiera sin egen sanning. Postmodernism (20) 2.0.

I framtiden kräver vi relationer (ge och ta) av allt och alla. Tyvärr plattas skillnaden mellan att ha en relation med ett ting och annan existens ut.

Kommersialism i kombination med intuitiv estetik bidrar till att mänskligheten gör en kognition som är destruktiv för henne. Retorik (20)2.0 är relationsfixerad. Samtal framför tilltal.

SLUTSATS
2007 säger vi att vi lever i en representativ demokrati. Det är bullshit. Om vi gjorde det skulle vi inte ha ett ramverk som upprätthöll förtryck och missgynnade vissa medborgare.

2020 råder en annan world order. Då är samhället ett stort Myspace. Medborgarna ska och bör generera innehållet i samhället. Aktivt. Medvetet. De ovannämnda exemplena är alla händelser där makt flyttas från en till flera. Helheten blir ett user generated society eller old school begreppet - demokrati. Underbart!

Mänsklighetens manér har alltid inneburit att hennes egenhändigt skapade verktyg tagit henne framåt i civilisationen. 2020 behöver vi inte elden som gör oss varma, inte flygmaskinen som förflyttar oss över kontinenter, inte atombomben som förintar många liv på en sekund. Vi behöver en länk som förenar oss. Link to this page.

ELIN ALVEMARK
http://hellyeah.webblogg.se/makt

Annica Tiger: Vi får ett statarsamhälle

Arbetslösheten har minskat, men till priset av att allt fler tvingas ta arbeten med lön som knappt går att leva på och många tvingas flytta runt i Sverige i jakten på jobben. Det blir lite som vårt gamla statarsamhälle vi hade en gång i tiden. Istället för statarlängor har storföretagen baracker med små rum med kokvrå som den som anställs kan hyra, för att kunna få tak över huvudet.

Bostadsmarknaden har kollapsat. Då det år 2020 inte längre finns speciellt många hyresrätter kvar så blir allt fler hemlösa. Priserna har rakat i skyn så att ingen låginkomsttagare har råd att köpa en
bostadsrätt, desto mindre ett hus. Arbetsmarknaden anställer allt mindre fast anställda år 2020 utan anställer bara på timvikariat och deltid, vilket gör det svårt att få låna till en bostadsrätt - även om inkomsten skulle räcka till.

Klimathotet visar sig på allvar år 2020. Våra årstider är sig inte lika. Vintrarna är mildra, i södra Sverige kommer många barn år 2020 aldrig ha sett snö. Höst och vår regnar och stormar det, de som år 2020 minns stormen Gudrun 2005, suckar och säger åter igen - det var bättre förr. Ute i världen är det än värre. Ordet klimatflyktingar är numera ett vardagsord. Många av dem kommer till Sverige och invandringen ökar, men vi tar vårt ansvar 2020 och tar emot dem.

Skogsnäringen får allt allvarligare problem i och med stormarnas framfart så kommer skadedjuren som angriper de friska kvarvarande träden, mycket tack vare de varma somrarna och de milda vintrarna. Många små skogsägare har år 2020 ingen skog kvar på sina marker.

Vi får vänja oss vid översvämningar när det faller mer regn år 2020 än vad vi var vana vid att det gjort fram till år 2007. Somrarna blir varmare och varmare, till glädje för många - till nackdel för andra, exempelvis bönderna som är beroende av lite regn på sommaren för att skörden ska växa.

Svenska folket har tappat tilltron till politikerna. Trots allt prat om förbättringar och förändringar så är det fortfarande år 2020 som det var 2007 - mycket snack, men lite verkstad. Valdeltagandet sjunker dramatiskt, val efter val. Soffliggarna blir allt fler. Blått eller rött, det spelar inte längre någon roll. Blockpolitiken existerar inte år 2020.

Kvinnor tjänar fortfarande mindre än männen år 2020, målet "lika lön för lika arbete" har ännu inte nåtts år 2020. Fortfarande är det kvinnan som tar ut den större delen av föräldraledigheten då männen inte vågar, trots att de skulle vilja, ta ut sin halva av föräldraledigheten i rädsla för att, såsom kvinnorna ofta blev 2007, bli varslad på grund av arbetsbrist.

Fler och fler kvinnor väljer år 2020 bort barn, de vill göra karriär istället. Dessutom diskuteras det mycket om huruvida det är ansvarsfullt att föda barn till denna värld. Vilken framtid kommer de att få?

Internet har kollapsat. Terrornätverken har insett potentialen med Internet och hur lätt det är att släcka ned verksamheten för viktiga samhällsfunktioner och orsaka kaos i länder runt om i världen. Ingen känner sig säker längre på nätet och Internetanvändandet har minskat drastiskt år 2020.

ANNICA TIGER
http://www.tiger.se/blog

Carl Fredrik Holtermann: Livet behöver ständig tillsyn

Allt fler yrkeskarriärer liknar mer och mer ballerinans. Vid fyllda trettio är det dags att dra sig tillbaka och dags för de yngre förmågorna att ta vid. Nytt blod och nya idéer är det som efterfrågas. Ett nytt ansikte, This years model, är aldrig fel. Ålderssegregationen har kortat karriärerna och drivit upp tempot. Oro, stress och utbrändhet följer i dess spår.

Yrkes- och livsstressen drabbar den unge svensken tidigt. Ung och lovande är man bara till fyllda tjugo. Det gäller att veta vad man vill här i livet. Att hitta sin nisch, att förstå sina kvaliteter och därigenom sina möjligheter.

Efter trettiofem års ålder börjar uppförsbacken, eller ättestupan, hur man nu vill se det. Vid femtio års ålder är möjligheterna att komma ut på arbetsmarknade i princip obefintliga. Valfriheten är lika med noll. Det är bara att tacka och ta emot vad som bjuds.

All stress och oro som omgärdar yrkeslivet påverkar också våra liv på det privata planet. Livspusslet, som det heter, knakar i fogarna när det väl ligger på plats. Familjer och relationer utsätts för hårda påfrestningar. Och samtidigt brinner åldrandets och hela livets stubintråd med fast sken i ögonvrån.

I Sverige 2020 har vi lärt oss att livet inte bara är ett liv utan flera. Vi går från larv, till puppa, till fjäril, till puppa igen, ny fjäril, och så vidare. Vi börjar alltmer tala och tänka i termer som "Liv 1", "Liv 2" och "Liv 3". På samma sätt kommer vi att ha ett första yrke, ett andra och kanske ett tredje.

Den första hetsiga karriären finns säkert kvar. Den är så att säga inbyggd i ett ungdomligt temperament. Men mot slutet av karriärsbanan möter den nya tidens bemanningsföretag specialiserade på "Liv 2". (Samma sak när vi går från "Liv 2" till "Liv 3".)

Livet är i framtiden försett med stationer där vår mentala och fysiska hälsa kontrolleras och där vi får ännu en chans hos studie- och yrkesvägledaren. Att planera för "Liv 2" och "Liv 3" är lika naturligt som att gå till frisören.

Över huvud taget kommer synen på det egna livet i Sverige 2020 att påminna lite om hur vi ser på en älskad trädgård som behöver ständig tillsyn. Att pensionsspara är ju något som många skjuter ifrån sig för att det ligger för långt bort, för långt in i framtiden. Tack vare den nya synen på "Liv 2", som för många inträffar redan vid fyllda 35, ökar intresset för trygghet.

Våra stora beslut präglas mer av framförhållning och längre perspektiv än det förföriska nuet. Precis som i en trädgård som behöver både daglig omsorg och långsiktig planering.

Flexibilitet och mångsidighet är framtidens överlevnadsstrategi. Våra liv innehåller ofta mer än ett yrkesval. Kanske inrymmer vår vardag både ett dagligt jobb och studier för en helt annan yrkesframtid. Kanske nyckeln till ett rikare roligare liv? Nya yrken kommer att dyka upp - anpassade för de olika "liven". Det kanske till och med finns olika läkarlinjer beroende på när i livet du väljer att börja studera, för att ta ett exempel.

Vi accepterar mer och mer att de flesta relationer inte håller till döden skiljer oss åt. Minst en skilsmässa per person och liv. Så är det bara. Dessutom har all världens relationsrådgivare, sexspalter, Dr Phil och hundratusentals dagboksbloggar gjort oss medvetna om vikten av att våga öppna oss för omvärlden. Tillsammans har de svaga blivit lite starkare.

En skilsmässa eller en plötsligt drabbande arbetslöshet kommer i framtiden att mötas med en större förståelse och större skyddsnät. Den som är arbetslös eller frånskild kommer inte att känna samma utanförskap som många kanske upplever idag. Fallet blir mjukare och vägen tillbaka lättare att hitta. Det finns ett "Liv 2" efter första äktenskapet.

Livscoach är ett läskigt ord och en yrkeskår med många gånger dolska och tveksamma avsikter. I framtiden behövs de inte längre. I framtiden lever vi mitt i ett kommunicerande nätverk av medmänniskor som mer eller mindre livscoachar oss dagligdags.

Livet, det vill säga alla liven, är något vi förhåller oss till på ett öppnare sätt. Förhoppningsvis är vi bättre rustade för livets alla skeden och faser. Vi är mer flexibla och beredda på förändring inför livets nyckfullhet.

Förhoppningsvis mår vi lite bättre i Sverige 2020.

CARL FREDRIK HOLTERMANN
frilansskribent och illustratör med egna bloggen
http://www.therapeuticpictionary.blogspot.com

Monica Rolfner: Blockpolitikens prestige och pajkastande är förbi

År 2017 hände något. Ingen vet riktigt vad. Det talades om Den Stora Kometen som flög lite för nära och på något sätt rubbade balansen. Men ingen vet säkert. Utom att allt förändrades.

Politiker började plötsligt tänka långsiktigt och fick med sig näringslivet. De förstod att samhället fungerar bättre om man arbetar förebyggande. Hela tiden, inte bara med vissa temporära punktinsatser lite här och där till synes rätt planlöst.

De insåg att det blir billigare att satsa resurserna från början istället för att komma efteråt. Om alls. Fängelserna är nu, 2020, inte ens halvfulla.

Vaccin finns mot en mängd sjukdomar som 2007 fortfarande var dödliga. Det sparar enorma summor varje år. Inte nog med att den vaccinerade slipper bli sjuk, man uppfann också en metod som gör skyddet ärftligt.

Sjukvården fungerar som någon då för länge sen antagligen bara drömde om. Det finns alltid tider att få samma dag, man behöver aldrig beställa tid eller vänta på operationer i månader och år. Det mesta går att bota med enkla medel.

Alla minns de minst sagt upprörda och kraftiga protesterna när man införde bilfria städer. Men efter några år med spårtrafik har de flesta vant sig. Miljön måste vara prioritet ett.

Samhället som gick så snabbt i början av seklet har nästan tvärbromsat. Inte minst pga att ingen äger en egen bil. Städerna har väl inte precis avfolkats, men vid senaste räkningen hade Stockholms invånarantal sjunkit med 35 procent.

Människor flyttar ut på landet och där skapar egna samhällen. Det är bara att välja vilken sort man vill bo i, kooperativ, privatägande, jordbruk, storfamilj, möjligheterna är obegränsade. Egenbestämmandet är stort och statens inflytande litet.

Eftersom människor inte längre blir sjuka i någon högre utsträckning är sjukfrånvaro och därtill hörande ersättning snart utrotade begrepp. Skatten är på 20 procent och ingen betalar någon skatt alls på de första 300 000 kronorna man tjänar under ett år.

Det sistnämnda infördes först för egenföretagare för att de skulle kunna leva på små inkomster och inte vara tvungna att skatta bort över häften, men efter revolutionerande upptäckter på medicinens område kunde man införa det för alla.

Sedan hela nätet kraschade 2017 - ja, allt hände sannerligen samtidigt - och allt innehåll som funnits där försvann ut i stora rymden, slängdes vi tillbaka till 1997 och kunde inte längre googla på varann. Inte heller fanns filmer att ladda ner, texter att kopiera och arkiv att söka i. Allt sådant vi vant oss vid.

En god nyhet är att man har börjat göra långfilmer igen, på det traditionella viset med skådespelare och manus. Gamla filmer av denna sort är samlarobjekt och nästan omöjliga att få tag i, de kostar dessutom en förmögenhet. Anledningen till att man inte gjorde film på åratal, är att det inte fanns någon som ville betala för att se dem.

Med visst roat överseende minns vi; blockpolitiken. Alla politiska partier har slagits samman, och deras uppgift är att göra det bästa för Sverige. Ja, låter inte det som en utopi?

Vänster - höger - olika ideologier. 2020 har man lagt ner sånt. Vi röstar också numera på personer. Vi röstar fram statsminister, utrikesminister, finansminister och så vidare och sen får de se till att komma med kreativa lösningar. Det är slut med pajkastande och prestige som inte leder någonstans, som bara är slöseri med tid och energi. Samarbete är melodin.

Och vad som är bäst är inte en fråga om ideologi utan om hur människor mår. Vilket man frågar alla om en gång om året, och missnöje om något sådant uttrycks, åtgärdas genast. Det finns individuella lösningar för alla. Skräddarsydda efter vars och ens behov.

Låter som en saga? Ja. Det är det också. 2007.

MONICA ROLFNER
http://www.rolfner.se

Emanuel Sidea: Vi behöver storslagna och sprakande visioner

Reser vi blicken över sakfrågor och bortom enskildheter, då måste vi ta sikte på nya storslagna och sprakande visioner, som målas med de stora penslarna.

När jag står på Hisingsbron i Göteborg, vid Turning Torso i Malmö eller flyger över Stockholm norröver mot Arlanda, och tittar ner över respektive stad och ser över de delar som kallas Sverige inser man att det är oerhört synd om nationens tillstånd.

Det är synd att landet så sällan blir ett föremål för diskussion. För när vi pratar vad Sverige är, måste man också prata framtid, vad vi vill vara.

Varje debattfråga hackas i stället ner till att bli en nischdiskussion om jämställdhet eller feminism, fildelning eller integritet, om miljö eller hållbar utveckling, och svenskarnas bristande entreprenörskap eller vad som nu är veckans mediedebatt.

Diskussionen måste vändas ut och in, till att föras bredare och holistiskt. Sveriges nio miljoner invånare beter sig som vi vore tiofalt fler - omedvetet utgår vi från att varje fråga bevakas av ett par tankesmedjor, press, facktidningar, akademiker, medborgare, och så vidare. Det gör det inte, därför självdör all debatt innan den ens börjat eller blir en måndag hela veckan.

Det offentliga samtalet måste även inkludera visioner, handlingsplaner och konstruktiva förslag som krokas samman, utifrån ambitioner och helt nya storslagna drömmar som målats upp med breda penslar.

Men drömmarna finns inte, trots att framtiden är nära nog att kunna ta på. Det är bara att plocka fram linjal och stadsplaner och rita upp vilka byggnader som kommer ploppa upp kommande tiden. Faktum är att det är inte mycket som sker - det investeras rekordlite. Ännu färre investeringar görs om man bortser från utvecklande regioner, med Botniabanan som praktexempel.

Storstadsregioner som i dag är välmående förutsätts fortsätta utvecklas vidare utan stimulans.

Det behövs nya satsningar. Sverige behöver ett nationellt Turning Torso-projekt. Något vackert, ambitiöst, ståtligt, nytt - som reser sig upp och för oss själva har signaleffekten att slå fast en grundläggande optimism som inte är konjunkturberoende - tvärtom - att vi menar allvar med att modellera en nation som ständigt formas till det bättre.

Då måste också infrastrukturen finnas på plats, och där finns det tyvärr mycket kvar att önska. Sverige är inte bara Stockholm och det svenska tågsystemet måste bli mer än X2000. Ett tågsystem som stått still de senaste tjugo åren, då första X2000 ritades upp, måste uppdateras. Intercity-tågen är fortfarande en pinsam punkt i turisternas besöksprotokoll.

Men tåg är en detalj liten nog att hamna i parentes från när man tittar upp, blickar ut från broarna, praktbyggnaderna, och flygplatserna över det som kallas Sverige och inser att det är med ett gott självförtroende vi proaktivt måste måla fram nya tidens visioner.

Det självförtroendet har vi inte än.

EMANUEL SIDEA
http://sidea.se

Karin Långström Vinge: Att tro på Gud är inget konstigt

Tack för inbjudan, Sveriges Television! Även en svenskkyrklig präst har tankar och visioner, så om Jesus inte återvänt till nya himlar och ny jord år 2020 hoppas jag på följande.

Det är okej att vara religiös. Att det finns saker man inte ser, vet vi redan. Vi ser inte den trådlösa internetuppkopplingen, men vi använder oss av det. Det finns saker man inte fattar, men det spelar mindre roll.

Jag fattar inte hur Guds son kunde födas till jorden med hjälp av helig Ande, varför buddhafigurerna får mat, eller varför muslimer bör vallfärda till Mecka, men jag begriper heller inte hur telefonen fungerar. Att tro och känna tillit till en högre makt är inget konstigt år 2020, inte heller att få låta bli att känna tro och tillit till en högre makt.

Men det är okej att känna tillhörighet till sin kultur! Oavsett om det är den traditionellt svenska - hur svenskt det nu må vara - eller om det är den kurdiska eller libanesiska.

Vi har förstått att vi behöver sammanhangen - inte minst med tanke på klimatförändringarna - att vi behöver känna att vi är en del av något större, att det finns sånt i oss som är gemensamt med andra.

Därför är religiösa friskolor inga problem. Tvärtom behöver vi förstå att religionen, kulturen, historien och statsvetenskapen går hand i hand. Med mer kunskap om varandra minskar fördomar och extremism blir ointressant.

Det är okej att vara homo-, bi- eller transsexuell. Vi skrattar åt hur diskussionerna gick i början av seklet. Tänk att folk trodde att man kunde få bögar att bli kära i tjejer med hjälp av förbön.

Ungefär som att man skulle kunna få högerhänta att börja skriva med vänster. Och tänk att man skulle ha olika begrepp för olika människors kärleksavtal: äktenskap för några och partnerskap för andra.

Människor närmar sig varandra. Kulturer närmar sig varandra. Religioner närmar sig varandra. Men det händer inte av sig självt. Vi har massor att göra, och det finns inga andra människor på jorden än vi. Bara att hugga i alltså.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE
http://karinlangstromvinge.blogspot.com

Fredrik Westerlund: Alla ska inte behöva stämma in på mall 1A

Hur är Sverige år 2020? Vad vill vi uppnå till dess? Vad är det som kommer att hända under de tretton år som återstår innan vi är där? Det finns anledning att ta det lugnt med visionerna och låta eftertanken hejda drömmarna, ty ett slutgiltigt idealtillstånd kanske kan vara slutgiltigt, men det är näppeligen något idealtillstånd.

Mycket har hänt sedan den människa vi känner tog sina första upprätta steg på jorden. En del har varit outsägligt fruktansvärt, men det mesta har hälsats som välkommet och gott. Förhoppningsvis har vi lärt oss att inte göra om en del av misstagen och det är troligt att allt fler framsteg kommer att uppfattas som positiva, att vi blir allt skickligare på att vara människor.

Den fria människans förmåga att utveckla sig själv, sina redskap, sina relationer, sin miljö och sina affärer leder till ständiga överraskningar och nya behov, till en evig rad av förändringar och nya förutsättningar.

I en sådan omgivning blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att på förhand formulera lösningar för hur samhället ska organiseras för att alla intressen ska balanseras mot varandra i perfekt harmoni - och att ändå försöka göra det kommer att förtrycka alla de oliktänkande som inte passar in i lösningen.

Hur fungerar politik som utgått från kärnfamiljsidealet när den även ska omfatta en homosexuell? En barnlös? Ett barn med två pappor och tre mammor? En ensamstående? En kvinna i karriären? Hur användbar är den svenska kollektivavtalsmodellen när den inte längre möter en arbetsmarknad bestående av stora företag med värdet i maskinparken och fast anställda som alla gör samma sak och aldrig byter jobb? Hur kan en ekonomi som bygger murar kring länder och regioner fungera när varken människa eller miljö känner några gränser?

Det diversifierade är vår nya verklighet. Förändring är det enda vi kan ta fasta på. Den dynamik som finns i och mellan människor är den starkaste energikälla vi har, så det gäller att vi inte begränsar den. Frihet, mångfald och välstånd är varandras frukter och förutsättningar och de mår bäst i en mylla fri från idéer om statlig styrning mot en slutlig utopi. Det är därför som jag ogärna skissar på ett detaljerat framtida tillstånd, ens om det bara ligger ett drygt dussin år framåt i tiden.

Däremot kan jag gärna sia om vad jag tror att vi gör för att ge oss själva bättre förutsättningar. För att vi inte ska fortsätta att bygga ett samhälle som marginaliserar queers, funktionshindrade, invandrare, ensamföretagare och andra som inte stämmer in på Mall 1A över en god svensk, måste vi sluta att vara rädda för det okända, rädda för varandra och rädda för att ge människan mycket av det ansvar som vi tidigare lagt i statens händer.

Jag tror därför att en av de saker vi kan vänta oss av vägen fram mot år 2020, är en ny syn på staten - istället för en stor och stel strukturmaskin som reproducerar en bild av homogena kollektiv, kommer allt fler att önska en mindre och mer flexibel stat som ser människorna som individer förmögna att vara, vilja och välja.

En omvärderad syn på staten kommer att göra frågor kring integritet och övervakning till en av de närmaste årens stora strider. I en snabbt föränderlig värld kommer vi inte längre att ta för givet att staten för alltid kommer att vara en god kraft som vill oss väl.

I en tid då vi värnar våra rättigheter kommer vi inte längre att nöja oss med tanken på att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi kommer att anse att brott mot vår personliga integritet är en kränkning även om resultatet av en sådan övervakning visar att vi inte är skyldiga till brott.

År 2020 kommer minsta vilja att övervaka att mötas med en stor - och sund! - misstänksamhet.

Jag hoppas att vi år 2020 funnit sätt att begränsa de skador som tillfogas de som inte passar in i ett samhällssystem som i någon form fortfarande finns kvar och för alltid är dömt att släpa efter.

Jag vill att vi år 2020 kommit ytterligare något litet närmare nya former för att möjliggöra och ta till vara alla de uppslag, viljor och goda idéer vi människor alltid haft att erbjuda.

Jag tror att överraskningarna kommer att vara positiva och jag vill att de ska vara så många att jag i dag inte har den blekaste aning om hur livet år 2020 ser ut i detalj.

FREDRIK WESTERLUND
http://dyslesbisk.blogspot.com

Johanna Nylander: Fri fildelning och lite mer feminism

På bara tretton år kan det hända rätt mycket. När jag nyligen diskuterade framtidsvisioner med ett par vänner i vårsolen, handlade det om allt från dystopier ā la 1984, till digitaliserade miljöer där arbete utfördes av AI-försedda robotar.

Min vision över hur Sverige ska se ut om tretton år är inte lika radikal, utan bygger i stället på att politiker och samhället förändrar sig några få steg i den riktning jag skulle vilja.

Som liberal fildelande feminist vill jag helst att samhällsförändringar skall innebära så lite lagstiftning som möjligt. Statens minsta möjliga inblandning i mitt liv är en viktig princip - jag vill att förändringar skall ske via en öppen debatt och opinionsbildning.

Om tretton år har den feministiska debatten kommit tillbaka. Redan på dagis behandlas barnen efter vilka individer de är, både pojkar och flickor använder dockor och bilbana tillsammans, utan att det för den sakens skull verkar konstigt, eller orsakar någon sorts påstådd könsidentitetsförvirring. Den treårige pojken får ha prinsessklänning på sig när dagisgruppen ska fotograferas utan att släkten klassar honom som queer, och det är okej för flickan att smutsa ner sin egen klänning under leken i lerpölen.

Föräldrar tar ut sin föräldraledighet rätt så lika. De stora fackliga organisationerna har avtalat fram hundraprocentig ersättning de första sex månaderna, och lagstiftningen har ändrats till att även farfar kan ta ut ett par månader och underlätta för familjen. Pappor får rätt till sina barn, och på arbetsplatser räknar inte längre cheferna med att en kvinna kommer vara borta minst två år för barnafödande.

Fler företag drivs av kvinnor. En öppning av den offentliga sektorn gjorde att flertalet i vården startade eget, företag som gått överraskande bra. Arbetsklimatet har också förbättrats, och de förslitningsskador många i tunga vårdjobb drabbades av är numera sällsynta.

På politiskt håll har alla de förslag som skulle möjliggöra ökad kontroll och övervakning av Internet fallit. När en stor folklig opinion protesterade tvingades politiker från alla håll att tänka om. Personlig integritet har fått tillbaka sitt värde, och i stället för övervakning, satsas det resurser på att modernisera rättsväsendet och öka både tolerans och kompetens hos de få myndigheter som fått vara kvar.

Fildelningen har släppts fri och ses även av skivindustrin numera som en fantastisk reklamkanal för skapare av musik. Antalet konsertbesökare har ökat dramatiskt, och även om den gamla cd-skivan är så gott som död, har musikintresset och kulturutbytet hos vanliga människor blivit enormt mycket större. Garagebandet har fått en tusenpublik och inte bara de grannar som tidigare ringde bostadsbolaget om kvällarna. Radiokanalerna spelar inte längre samma låt fyra gånger under en timma, utan svenska hitlåtar blandas med både japansk, amerikansk och afrikansk popmusik.

Staten blandar sig inte längre i kulturutbytet, vilket gjort att fler aktörer fått spelrum. Dramaten, Sveriges television och Operan är sedan länge nerlagda. Internet har fått en större roll, där allt ifrån genomarbetade samhällskritiska produktioner till komediserier är tillgängliga dygnet runt, året runt.

Viktigaste förändringen under mina tretton år är inte SVT:s nedläggning, utan en kombination av alla de områden jag tagit upp. Män och kvinnor får vara individer som inte automatiskt misstänkliggörs av en övervakningskrävande stat. Öppenheten i kombination med en ökad teknisk utveckling och nya kommunikationsmöjligheter har krympt världen. Kulturer som år 2007 anses som främmande är om tretton år vardag, och rörligheten i världen har gjort att främlingsfientlighet och andra former av intolerans har marginaliserats.

Om jag får bestämma helt över mina tretton år har givetvis klimatproblematiken löst sig, det är fred i världen och världssvälten är löst. Hur det ska gå till är dock en helt annan historia, och passar mer i en miss universumtävling...

JOHANNA NYLANDER
http://www.frihetfildelningfeminism.se

Niklas Wykman: Jag kan själv!

För att beskriva hur allt hände fram till idag, april 2020, är det viktigt att berätta en anekdot från min barndom:

Jag skulle åka skridskor för första gången och sa: kan själv! Jag slog mig och mina föräldrar skrattade ganska gott. Det var slutet på en av alla mina "kan-själv-upplevelser". Jag har inte åkt skridskor så många gånger sen dess. Även om det inte alltid slutade i succé så var känslan alltid lika inspirerande och övertygande: kan själv!

Det var inte Zlatan eller Idol som startade det men det var utan tvekan en katalyserande faktor. Upproret bland människor i Sverige var ett högljutt uppror utan våld. Från att det var tabu att lyckas, får man nu lov att starta ett företag och till och med tjäna pengar. Man lärde sig ganska snabbt att de tjänade pengarna återinvesterades och användes någon annanstans.

Men det var inte vad som drev Sverige till där vi är idag, april 2020. Det var när vi började tro på oss själva!

Samhället vande oss tidigare av med den där kan-själv känslan i skolan. Skolan skulle vara en språngbräda för kunskap och självförtroende. Men det var tvärtom; det var i skolan man förlorade självförtroendet och börjar tvivla på sin egen förmåga.

Istället för att som nu, 2020, låta människor som har startat företag, sprungit snabbast eller vunnit Melodifestivalen komma och besöka skolan, lät man endast så kallade "svaga grupper" komma och berätta om livets eländighet. Klart ungdomarna fick en dyster syn på livet och förlorade initiativförmågan och självförtroendet.

Jag kommer så väl ihåg kampanjen Moderata Ungdomsförbundet hade 2007. Den syftade till att upplysa människor att samhället och staten inte behöver ta ansvar för mig, jag kan själv, sa jag. Nu, 13 år senare, är det självklart att jag själv förhandlar med min chef om löner och arbetsvillkor. Men då fick man inte göra det. Fackförbunden hade tvingat till sig den rätten, även om du inte var medlem.

Det var inte helt lätt att lyckas med kampanjen för att Jantelagen satt så hårt åt svenskarna, man fick helt enkelt inte lov att klara sig själv, även om man ville det. Politikerna i Sverige var med på systemet. För ju mindre du trodde på dig själv, desto mer makt kunde de ta från dig.

Det är en enkel logik som nu många har genomskådat. Nu finns det inget Integrationsverk, det försvann när folk slutade ringa och slutade besöka dem. Alla började integrera sig själva. Man kunde göra det själv.

Enligt alla barometrar och mätningar så mår ungdomar mycket bättre idag. Självförtroendet bland unga är nu rekordhögt. Det var ingen kampanj i statlig regi som åstadkom detta utan det var en naturlig revolution mot förmynderiet.

Det var när unga människor fick lov att kunna själva och försöka göra saker själva som allas självförtroende växte. Unga människor vågar idag, 2020, ta omfattande lån när de är 19 för att de har en idé som de tror på. Det var sällan man fick det göra det tidigare.

Förut var det ju svårt att jobba när man pluggade för att staten drog in på studiemedlet. Men det problemet har vi inte längre. Nu när studenter jobbar för att dryga ut studiemedlet är får de behålla hela sin lön. Det var en reform som kom 2010 och nu så arbetar nästan varannan student lite extra på helger och på sommaren, utan att få avdrag. Effekten av det är också att den brist på arbetslivserfarenhet som tidigare ofta satte käppar i hjulet för många arbetssökande studenter nu är borta.

Jag kommer ihåg när jag var 26 och irriterade mig på alla äldre som sa att det var bättre förr. Vad då bättre förr? Förr försvann hälften av lönen i skatt och jag fick ändå sitta och vänta 8 timmar på akuten, om jag hade oturen att hamna där.

Nej, jag tänker inte säga att det var bättre förr. Det är bättre nu när alla betalar samma procentsats i skatt och alla får välja sjukhus själv. Att mötas med ett leende och "vad kan jag hjälpa till med?" istället för "sitt här så ropar vi när det är din tur" är värt så himla mycket.

Allt detta skedde väldigt fort men det känns som en evighet sedan Sveriges unga ständigt blev nedtryckta. Det var bra att vi sa: Kan själv!

NIKLAS WYKMAN
http://www.muf.se/niklas

Erik Laakso: Vi förlorade kriget och vi förlorade det stort

Det gick så fort, det tog mindre än 13 år och allt förändrades. Redan på nittonhundratalet pratades det om hur fort allt gick, hur allt förändrades med en hastighet som gjorde människan, ja själva tiden, fartblind.

Nånstans under de första tio-tolv åren av det tjugoförsta århundradet slutade man prata om hur fort förändringen skedde, det var nästan som om även de som menade sig begripa insåg det lönlösa i det, fartblindheten grep omkring sig med vida omfamningar.

1994 var fortfarande en oskyldig tid, fast det tyckte vi inte då, vi röstade Ja till den europeiska unionen och alla var lyckliga över Foppas drömmål. Allt förändrades givetvis redan vid flygplansattacken på tvillingtornen 7 år senare.

Det stora slaget om vårt sätt att leva inleddes och alla rapporter talade om att vi, det vill säga vi i den västliga kultursfären höll på att vinna kriget. Men nu när vi kan se allt i ljuset av hur det blev, så vet vi att slaget om vårt sätt att leva var förlorat i samma ögonblick som det första tornet kollapsade i ett moln av damm, vi visste bara inte om det ännu.

Men det kanske är förvånande att det inte var terrorn, Saddam eller bin Ladin för den delen, som förändrade vårt sätt att leva, som tog vår frihet ifrån oss och som gjorde oss alla, i alla fall de flesta av oss, till räddare och oroligare människor.

Nej det var vi själva som med demokratiska medel röstade fram varje begränsning, varje frihetsbeskärande åtgärd och varje tankehinder. Till och med våra innersta privata sfärer tog vi ifrån oss själva och la under övervakning hos dem som vi okritiskt gav makten.

Vi förlorade kriget och vi förlorade det stort, vårt sätt att leva begravdes under massorna vid Ground Zero och vi lever nu frivilligt under massiv övervakning ända in under vår hud. Vid den obligatoriska läkarkontrollen började man redan 2012 sätta in mikrochipet som håller reda på vad vi gör, var vi går och vilka vi träffar.

Jag kan inte vara säker på att det inte har förmågan att hålla reda på vad vi tänker också, därför har många av oss helt slutat tänka, åtminstone fritt och frivilligt, vi vet vad vi ska tänka för att möta myndigheternas gillande så jag tänker så som jag varit med och beslutat.

Det spelar inte längre någon roll alls vem som vinner val och vem som sitter vid makten. De enda två partier som har något inflytande sedan vi gick över till majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar, har egentligen ingen politik som är olik varandra.

Pragmatismens gudomlighet styr, i varje givet läge finns det oftast bara ett beslut som går att ta och det klarar både "De sociala" och "De moderata" lika bra. Parlamentets ledamöter består istället av de som bäst lyckats föra sina personliga kampanjer till framgång. Charm, vältalighet, vita tänder och förmåga att sälja budskapet är det enda som betyder något.

Ideologi och visioner om förändring är sånt som opportunisterna vid makten inte befattar sig med. I varje valkrets finns det förstås en och annan som fortfarande slåss för visioner om ett bättre liv, ökad frihet och mindre politisk styrning men de blir färre och färre för varje år, jag vet inte om de förs bort av säkerhetsstyrkorna men givetvis är det inte uppskattat av dem som har makten.

Vi trodde ju där, i slutet på det första decenniet av det vi fortfarande kallar "det nya århundradet" att vi kunde slåss för frihet, för jämlikhet och för rättvisa villkor för alla människor. Inte kunde vi väl veta att en lång rad beslut i små, små steg placerat oss i en total återvändsgränd.

Friheten är avklädd, fastlåst och bakbunden, den verkliga jämlikheten dog samtidigt som den kvoterade jämlikheten lyftes fram som norm men vi är alla könslösa varelser i likadana kostymer men våra ID-brickor hånar oss än men vi kallar det jämlikhet.

Rättvisan då, hur gick det med rättvisan? Jag är glad att peka på att vi uppnått total rättvisa faktiskt, det var ändå något vi gjorde rätt i vår samhällsbyggnadsprocess. Vi är alla fångar under fruktansvärda villkor, fattiga till anden, döda invärtes och med garanterade miniminivåer på det som fortfarande kallas välfärd, absolut, fullständig och förödande rättvisa.

Men det gick inte väl på färden, utom för de som administrerar makten förstås, de som kan benämnas som "the fittest" för de har överlevt och anpassat sig till det nya samhällssystemet.

Nu hör jag att de kommer i korridoren för att föra bort mig, det är dags att sända den här texten ut på de fria nätverk som fortfarande finns, kanske kan de påverka någon som bryter ned övervakningen, fastlåstheten, den fasansfulla pragmatismen och bojorna som binder tidigare fria invånare i rädsla och fångenskap.

Jag är ansvarig för utvecklingen, jag visste redan tidigt vart vi skulle hamna men jag följde minsta motståndets lag.

Din Politiker.

ERIK LAAKSO
http://www.eriklaakso.nu/blog

Kristina Lindquist: Hon lägger ditt livspussel

April 2020. Innan hon går hemifrån nickar hon mot övervakningskameran i hallen. Det blir lättare så. Nästa vecka ska riksdagen rösta igenom ett lagförslag om utökade befogenheter för SÄPO och med i paketet finns ett kemiskt preparat avsett för extraordinära förhörssituationer.

Senare i år ska denna "sanningsdrog" testas på henne vid det samtal hon i likhet med andra muslimer kallas till varje månad, sedan antiterrorlagarna trädde i kraft.

På väg till arbetet som leverantör av hushållsnära tjänster går hon förbi tunnelbanan. Hon tar den inte längre, inte sedan en plankare sköts ihjäl av kontrollanter förra hösten, och att åka lagligt är inget realistiskt alternativ för hennes inkomstgrupp. Vinsterna från den senaste prishöjningen går tydligen till att bygga ut vägnätet för biltrafik. Och luften gör ont att andas där hon går.

Om en månad går hennes andrahandskontrakt ut. Det finns inga hyresrätter längre så hon hyr en liten bostadsrätt som ägarna ser till att ta ut bra vinst på, men hon har tur. Hennes arbetsgivare har erbjudit henne att flytta in hos dem för att finnas till hands.

"Vi behöver ju inte vara så noga med arbetstiden, du kan väl hoppa in lite när det behövs? När du bor här får du ju äta maten du lagar åt oss också, med ett litet löneavdrag förstås."

Det är särskilt lämpligt att de bor i en våning från förra sekelskiftet så att den lilla kammaren bredvid köket äntligen kommer till användning.

Hon kommer att tacka ja till det fina erbjudandet. Trots att det innebär att hon förlorar sin redan magra fritid, trots att lönen sjunker och trots att hon blir än mindre fredad mot sin chefs närmanden. För hennes kategori finns det inga marginaler och inga alternativ när a-kassan sedan länge är avskaffad, den offentliga sektorn bantats till döds och eventuella studenter på komvux förväntas "bära sina egna kostnader".

Dessutom är det bäst att ha ett jobb, att vara tyst och foglig, att inte ställa krav och inte dra ögonen till sig. För hon vet att de numera även deporterar dem med permanent uppehållstillstånd om de kan tänkas vara en risk för den nationella säkerheten eller bara stör.

Det kan räcka med att någon hör henne tala arabiska i trapphuset för att SÄPO ska höra av sig angående samröre med terrorister, så hon talar inte längre med sina grannar. Inte på svenska heller. Hon talar inte med någon.

Och snart flyttar hon in hos de som tillhör en annan kategori. Hon flyttar in i tjänstekvinnans rum och tar ännu ett steg mot att bli det perfekta batteriet vars existensberättigande ligger i att lägga andra människors pusselbitar rätt och låta dem skapa sig det fulländade livet på bekostnad av hennes eget.

KRISTINA LINDQUIST
http://syrran.wordpress.com

Helene Almgren: Skyll inte problemen på de som står utanför

Nu är året 2007 och de senaste tretton åren har mycket förändrats. Då fanns inte en dator i var mans hem och internet var få förunnat. Jag var dock med även på den tiden och har kunnat följa utvecklingen. Idag har vi alla våra myndigheter på nätet, vår regering och partier, ja alla av vikt finns att tillgå.

Det är märkligt hur det satsas på it-miljön, men att man glömt det logiska tänkandet, framförhållningen och vikten av att se en helhet.

Det finns stora faror med internet, människor blir dagligen trakasserade, hotade och förföljda. Men lagarna hänger inte med som skydd för den enskilda individens säkerhet. Idag är tillgängligheten för kommunikation, oavsett om det är på gott eller ont en förträfflighet, men ur den positiva synvinkeln så används resurserna minimalt.

Att vända motstånd till medkraft borde inte vara så svårt. Det räcker med att sitta en hel dag vid datorn och surfa sig igenom bloggar och webbsidor, så hittar man livsöden man aldrig kunnat drömma om. Detta tillsammans med all media som rapporterar om Sverige och världen, skapar en bild som är väldigt tydlig. Jag blir ständigt frustrerad, för tankarna sprudlar om hur mycket som skulle kunna ändras och förbättras om våra politiker och styrande insåg alla resurser som ligger mitt ibland oss.

Socialpolitik är ett av mina stora intressen. Det är inte så att jag är skolad eller politiskt engagerad. Nej, jag lever, mitt bland folket, jag engagerar mig i medmänniskor såväl IRL (i verkliga livet, red. anm.) som på nätet, är också själv drabbad på flera plan, så sammantaget kan jag få en helhet som få besitter.

Generalfel - är ett ord jag ofta använder och när det gäller att människor inte klarar att försörja sig själva, inte ens när de har ett heltidsarbete. Då borde varje människa inse att det är något helt galet. Sverige är uppbyggt på bidrag av allahanda slag och många ser ner på människor som tvingas att leva på dem. Men dessa människor glömmer oftast att de själva utnyttjar systemen med ränteavdrag, statliga bidrag, barnbidrag, och så vidare.

Alla är vi på något sätt parasiter av det samhälle vi har idag, ett samhälle som med stormsteg tar oss till klass fyra-samhället. Men är det medborgaren själv som byggt upp det?

Det är på modet att jaga arbetslösa och långtidssjukskrivna, allt för att få en bättre statistik. Men inte blir människor friskare av att raderas ur systemet, inte heller skapas det arbeten för att man byter namn på projekten, däremot skapas ändå mer utanförskap när människor blir utstämplade ut olika system.

Jag har minst hundra idéer hur saker skulle kunna förändras konkret och det enklaste vore om regeringen tillsatte människor som lever i de faktiska situationerna till sina utredningar. För till skillnad mot våra bestämmare och människor med fantasilöner och fallskärmar, så besitter människor i utanförskap enorma resurser av verkligheten av idag.

Min vision av år 2020, är därmed att då har Sverige kommit till den punkt när vi kan tala om välfärdssamhälle, att Sverige är det ledande jämställdhetslandet, som vi nu under falsk flagg anses vara. Om tretton år har vi förhoppningsvis också fått en innebörd för ordet livskvalitet, som i praktiken också överensstämmer med dess innebörd.

År 2020 har även våra politiker med regeringen i spetsen insett att internet med alla dess möjligheter till kommunikation är ett interaktivt samhälle, som gjort för ett modernt demokratiskt land. Miljontals människor tillbringar redan idag en stor del av sina liv på internet, oavsett om det är genom yrket eller privatlivet. Nätet är som en levande uppslagsbok, det är här ni har era väljare, det är här facit finns.

I min vision så har vi en bättre värld, för medborgarna har själva deltagit till förändringar som skapat ett friskare samhälle, där alla människor är stolta över att vara svensk.

Vi har tillsammans förbättrat klimatet för våra barn, ungdomar och gamla. Vi har utplånat den stora arbetslöshet vi har idag, nutidens 'folksjukdomar' som utbränd, hjärnstress, psykisk ohälsa och allt vad det heter, existerar inte.

Tillsammans har vi interaktivt varit delaktiga i att förbättra vårt demokratiska samhälle med alla dessa erfarenheter vi har. Det här är ingen utopi. Vidareutvecklar man tankebanorna och försöker att få till en helhetsbild, så kan man fundera på var felet ligger att Sverige snurrar runt i sitt ekorrhjul istället för att den politiska färgskalan strävar mot samma mål.

Man kan inte skylla samhällsproblemen på den skara människor som på ett eller annat sätt har ett utanförskap. Däremot kan man rådfråga dessa om hur de skulle kunna förbättra sin livssituation för att få till en förändring.

Det enda som skulle kullkasta min vision är att våra makthavare inte inser att tiderna förändras och utvecklingen går i raketfart.

Ändå kan jag idag inte låta blir att tycka, det var bättre förr fast det var sämre!

HELENE ALMGREN
http://respons.wordpress.com

Jonas Morian: Sverigedemokraterna är ett orosmoln i framtiden

Jag har aldrig varit den som målat upp visioner och satt upp mål långt bort att sikta mot, vare sig privat eller i mitt politiska engagemang. För mig har det alltid känns mer naturligt att hantera situationer när de uppstår, utan att oroa mig så förtvivlat.

Men samtidigt har jag förstås hopp och drömmar som alla andra.

Som socialdemokrat blev jag besviken över valresultatet 2006, när framförallt moderaterna gjorde ett väldigt starkt val och kunde bilda en borgerlig majoritetsregering tillsammans med centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna. Jag blev besviken, men inte särskilt överraskad.

"Motståndarlaget", ur mitt perspektiv sett, hade helt enkelt lyckats bättre med att formulera såväl de viktiga frågorna för framtiden - samt presentera trovärdiga svar på dessa frågor. Därför vann de väljarnas förtroende och valet.

Jag är socialdemokrat, men det betyder inte att jag tror att det borgerliga styret kommer att innebära någon katastrof för Sverige. Därmed inte sagt att jag tror att det kommer gå bra, men inte heller så illa att valet 2010 blir någon promenadseger för socialdemokratin.

Tvärtom finns det som jag ser det all anledning för mitt parti att utnyttja den här tiden i opposition till att fråga sig varför väljarna föredrog den borgerliga verklighetsbeskrivningen, och om det finns saker i denna som vi kan lära oss något av.

För vad är det egentligen för samhälle vi vill ha om vi blickar framåt? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att de borgerliga inte gick till val på något systemskifte. Moderaterna beskrev sig till och med som "det nya arbetarpartiet" och snodde åt sig mycket gammal socialdemokratisk retorik under valrörelsen.

Det var inte bara yta, utan man insåg att de svenska väljarna var ganska nöjda med den samhällsmodell som formats under långt socialdemokratiskt styre. För att kunna vinna valet så måste de borgerliga alltså visa att de inte tänkt riva ned den gamla modellen helt, utan bara utveckla den vidare och göra den mer modern.

Om det verkligen är detta regeringen nu gör kan man dock diskutera, men det var åtminstone den bilden de ville ge.

Jag är för min del övertygad om att trygghetsfrågorna är oerhört viktiga för svenska väljare, och en politisk vision för framtiden bör därför ta fasta på trygghetsbegreppet.

För många handlar trygghet om konkreta saker som ett jobb, samt att kunna lita på att samhällets basfunktioner som barnomsorg, skola, sjukvård, polis och äldreomsorg finns där för en när man behöver det - och håller hög kvalitet. Men trygghet kan också handla om att våga lita på att vattnet man dricker och maten man äter inte gör en sjuk.

Men trygghet är inte allt. För oss människor är det viktigt att uppleva att saker utvecklas och inte stagnerar. Och efter att socialdemokraterna regerat ensamma under många år så var det nog många väljare som kände att det var dags för något nytt. Ur det perspektivet så framstod onekligen de borgerliga partiernas "Allians för Sverige" som ett nytt inslag i svensk politik, utan att verka skrämmande - eftersom de alltså kopierat mycket av den socialdemokratiska retoriken som väljarna kunde känna sig trygga med.

Den stora utmaningen för socialdemokraterna och dess nya partiledare Mona Sahlin är att formulera ett politiskt alternativ till alliansregeringen som känns på tryggt och nytt.

Sannolikt kan detta alternativ inte vara en rent socialdemokratisk angelägenhet. Det lär om inte annat bli svårt att i kommande val skrapa ihop tillräckligt med väljarstöd för en socialdemokratisk majoritetsregering, eller ens en minoritetsregering med tillräckligt stöd i riksdagen. Alltså måste Sahlin prata ihop sig med socialdemokraternas tidigare samarbetspartier miljöpartiet och vänsterpartiet, och sannolikt erbjuda dem ministerposter för att de ska vara beredda att hoppa ombord.

Ett sådant rödgrönt regeringsalternativ har nu några år på sig att formulera en gemensam politik som på ett trovärdigt sätt kan utlova ökad sysselsättning, ett rikt utbud av högkvalitativa välfärdstjänster samt en miljömässigt hållbar utveckling. Klarar man det så finns det, ur mitt perspektiv som socialdemokrat, all anledning att se framtiden an med tillförsikt.

Det finns dock några orosmoln. Det handlar inte minst om politiska stötestenar där s, mp och v lär få svårt att komma överens. Jag tänker då bland annat på energipolitiken och EU-samarbetet. Här har de rödgröna partierna väldigt olika uppfattningar, samtidigt som det är viktiga frågor som måste lösas.

Ett annat orosmoln är hotet från Sverigedemokraterna, som gjorde skrämmande bra valresultat 2006 och som bör ha en rimlig chans att ta sig in i riksdagen 2010. Deras framgångar i kommunalvalen 2006 har på sina håll lett till parlamentariskt kaos då inga andra partier i fullmäktigeförsamlingarna vill samarbeta med Sd eller göra sig beroende av deras stöd. Det finns en reell risk att något liknande skulle kunna inträffa också i Sveriges riksdag.

Jag har inga generallösningar på hur detta ska lösas, men uppenbarligen har strategin från de etablerade partierna att vägra ta debatten med Sverigedemokraterna inte fungerat. Vi måste ta dem och deras politiska agenda på allvar, för uppenbarligen svarar de på ett missnöje med den förda politiken hos den svenska väljarkåren.

Nonchalerar vi dem en gång till så är risken överhängande att det blir de som dikterar villkoren i politiken. Och en sådan utveckling tror jag inte att många vill ha.

JONAS MORIAN
http://promemorian.blogspot.com

Zaida Catalán: Om Sverige är jämlikt står det illa till i världen

Att våga drömma är liksom grunden för politiskt arbete. Ilska är den andra. Och ilska är något jag kände när jag följde avtalsrörelsens slutfas där Handels varslade om strejk eftersom direktörerna på Svenskt näringsliv förbjöd näringslivets part Svensk handel att godkänna en satsning på de extremt låga kvinnolönerna.

Dessa direktörer som cashar in mångmiljonbelopp i fallskärmar och avgångsvederlag den dagen de beslutar sig för att lägga av med sitt direktörsjobb - hur kan de motsätta sig att en kassörska får några hundralappar mer på den skruttiga lönen de redan idag tvingas leva med? Rent moraliskt är det helt oförståeligt.

Samtidigt som vi vet att Svensk handel anser att de har råd att betala högre löner och gärna satsar på kvinnornas löner som ligger i snitt på 86 procent av männens - ja, då blir logiken från direktörerna på Svenskt näringsliv än mer oförklarlig.

År 2007 får Sveriges lägst betalda kvinnor veta av de högst betalda männen i landet att de inte är värda lika hög lön som sina manliga kollegor. Vad kan vi då förvänta oss ha förändrats till år 2020? Kan det vara som så många hänvisar till, att med tiden blir vi människor mer jämställda - eller är vi rent av så jämställda som det går att bli?

Enligt FN är Sverige världens mest jämställda land. Då måste det verkligen vara illa ställt i vår omvärld om vi utgår från en sådan måttstock.

Fortfarande räknas mäns våld mot kvinnor som ett av de största internationella problemen mot kvinnors liv och hälsa. I Sverige mördas uppemot 25 kvinnor varje år av män de är sambo eller gifta med. I det, enligt FN, mest ojämställda landet i världen, Guatemala, mördades cirka 500 kvinnor år 2005.

År 2007 pratar vi således fortfarande om kvinnors rätt till liv, integritet och respekt oavsett vilket land i världen vi befinner oss i. Vi kan inte ta lika lön för lika arbete för givet, vi kan inte anta att ingen kvinnas frihet att leva sitt liv enligt egna villkor inte inskränks, vi kan inte ta för givet att kvinnors integritet inte kränks med våld, vi kan inte ta för givet att kvinnor slutar utföra det ständiga dubbelarbetet med att sköta ett hem och samtidigt ett heltidsjobb.

Detta faktum gäller både för Sverige och för Guatemala, trots att det handlar om två helt olika länder. Det förra landet har en hundraårig demokratisk historia, medan det senare bara har tio års erfarenhet av demokrati.

Så vad säger att Sverige år 2020 har utraderat sin diskriminering av kvinnor? Ingenting egentligen. Tiden löser inga problem. För när vi har satt ett förtryck i systematik fortplantar sig systemet för varje ny generation som tar vid. Det kanske tar sig nya former för att anpassas till modets nycker, men den strukturella diskrimineringen av kvinnor och deras underordning män överlever.

Så, om vi börjar nu. Om till exempel Sveriges kommuner levde upp till lagens krav om aktivt stöd till våldsutsatta kvinnor skulle varje kommun stödja de utsatta kvinnorna emotionellt och ekonomiskt. Men idag har bara hälften av Sveriges kommuner kvinnojourer som aktivt hjälper kvinnor utsatta för våld och hot.

Och tänk om Sveriges rättsväsende, bestående av polis, åklagare samt domstol, skulle aktivt arbeta för att fastställa bevis när kvinnor anmäler hot, våldtäkt, misshandel och kvinnofridsbrott. Idag leder bara cirka åtta procent av polisanmälningarna om våldtäkt till åtal, och av dessa åtta leder bara två procent till fällande dom - att begå våldtäkt i det här landet är som att få en fribiljett av rättsväsendet från en fällande dom.

När jag var 18 år trodde jag att jag kunde det mesta om politik och samhällets problem. Jag tyckte att jämställdhet var en viktig fråga men jag ville absolut inte kalla mig för feminist. Feminister var ju kvinnor som hatade män. Men efter fyra år som språkrör för Grön ungdom och efterföljande politiskt arbete på nationell nivå fick mig att äta upp mina tänkta tankar.

Idag är jag stolt över att kalla mig feminist och jag arbetar ideellt för Terrafem, en kvinnojour och organisation för invandrade kvinnors rätt till eget liv och mot mäns våld mot kvinnor. Jag kan där göra lite för att hjälpa de kvinnor som behöver hjälp eftersom de inte kan det svenska språket och kulturen och dessutom är utsatta för våld och hot från män. Och det känns bra att få kunna hjälpa till konkret i det samhället vi lever.

Vi kan alla göra lite. Oavsett om vi är direktörer på Svenskt näringsliv, domare på tingsrätt, poliser eller lärare. Om vi inte gör det är framtidsutsikten för ett mer jämställt Sverige år 2020 mycket dyster. Därför väljer jag att ta mitt ansvar som politiker och jourkvinna. Elda under er vrede också, det är nu dags för oss alla att gå från snack och vidare till verkstaden!

ZAIDA CATALÁN
http://www.zaida.se/blog

Fredrik Federley: Individen kommer att stå som segrare

I en allt mer individualiserad värld kommer individerna, trots att det låter osannolikt, att söka sig till det kollektiva. På ett plan kommer vi att eftersträva allt större frihet för oss själva, eftersöka allt mer av valfrihet och äntligen börja ifrågasätta statens omfång och beslutanderätt över våra liv.

Å andra sidan kommer våra egna självvalda kollektiv att bli viktigare. Kyrkorna med friare gemenskaper och med frireligiös karaktär kommer få ett uppsving. Vi kommer att se än mer av så kallade subgrupper som tar plats i samhället och jag har all anledning att tro att historia kommer att bli ett viktigare inslag i svenskens vardag.

Trots att vi kräver vår egenhet kommer man också att söka sitt sammanhang. Alla dessa parametrar ställer stora krav på det omgivande samhället. Samtidigt som lagar kommer att bli mer liberala, statliga monopol försvinner och statliga företag säljs ut kommer fler - inte alla - att tala sig varma för värderingar och moral.

Mitt i den globalisering som pågår och som år 2020 kommer att ha tagit många fler och stora kliv kommer fler att söka sina rötter. Samtidigt som världen är den arena vi agerar på kommer vi att söka vår trygghet i vårt ursprung.

Det blir en enorm utmaning för våra socialförsäkringssystem, för pensionerna och alla andra system som bygger på att vi primärt ska röra oss inom nationens gränser. Det ställer också krav på en mycket mindre stat.

En del av den individualisering vi kommer att se är det ökande ansvarstagandet för sin egen arbetssituation. Redan idag har vi gått långt från den storskaliga industrimodellen som dominerade arbetsmarknaden under arton och nittohundratalen. Modellen innebar stora arbetsplatser där man behöll ett jobb genom större delen av vårt liv. Hela tryggheten var uppbyggd kring det enda jobbet och man företräddes av ett stort fackförbund som kom att vara självskrivet med en tydlig anknytning till en större arbetsgivare.

I den blandade och allt mer egenkontrollerade livssituation vi kommer att ha framöver ställs helt nya krav på trygghet och på arbetsmarknaden. Den stelbenta och överreglerade struktur vi har idag kommer inte att kunna tillmötesgå framtidens krav.

Allt mer kommer vi att röra oss över olika former av arbeten och former för anställningar. Allt fler kommer att vara egna företagare i bemärkelsen att man hyr ut sina tjänster. Ibland för att man ska få ekonomin att gå ihop, men allt mer för att man vill prova sin framtid i olika verksamheter.

Ingen kan på allvar förutspå i vilka branscher vi kommer att röra oss i men att vi kommer gå mot allt mer av tjänster, kunskaps och nöjesbrancher är det få som bestrider. Skriva en artikel en dag, ha sin bas som PR-konsult och den tredje dagen driver man en bar. För att nästa vecka ge råd som konsult och ytterligare en vecka senare hoppa in som vikarie på en av de allt färre industrierna.

Återigen gäller det inte alla men de flesta kommer att söka mer av stimulans i variationen. Ensidighet och monotoni kommer vara framförallt de yngres mara.

Tyvärr vågar allt för få lyfta blicken så långt fram och därför kommer vi hela tiden att ligga efter med utformningen av systemen. Deras legitimitet kommer att ifrågasättas allt mer. Med bara några fler som förde den debatten skulle vi slippa mycket av framtida spänningar mellan det som är morgondagen och det som är gårdagen.

De framtida konservativa krafterna kommer inte i första hand att utgöras av folk som till varje pris vill värna familjen och det som vi traditionellt har förknippat med konservatism. Framtidens konservativa är de systembevarare som kommer att lägga enorma resurser, och redan så gör, på att bevara istället för att utveckla koncept och system. Med all sin kraft och möjlighet till mobilisering kommer de att spjärna emot det som är utvecklingen. De kommer anklaga dem som inte är systemkramare för att vara systemens motståndare och måla upp konflikter som i egentligen inte finns.

För när starka kollektiva krafters makt ifrågasätts skapas en ny dynamik där de tidigare så centrala makterna inte alls får plats på samma sätt längre. Då blir längtan efter det som var ännu större och insikten om den egna maktens förgänglighet ger kraft till att motverka framtiden. Men de som strävar efter att bevara kommer förlora och individen stå som segrare.

FREDRICK FEDERLEY
http://federley.blogspot.com

SVT Opinion: Vi älskar bloggare

Under vinjetten "bloggat." skriver bloggare om Sverige år 2020. Visioner, tankar, förhoppningar, farhågor. Först ut är Fredrick Federley. Nummer två är Zaida Catalán. Sen Jonas Morian. Sen... kanske du?

Brinner du för politik och samhällsfrågor? Har du en vision om hur Sverige skulle kunna se ut år 2020? Och är du en frekvent bloggare?

Är dina svar ett enda långt JA! så kan du bli en av skribenterna i vår nya serie bloggat.

Du ska skriva om Sverige år 2020. Du ska berätta om hur du tror och hoppas att Sverige ser ut då. Vad krävs för förändringar i vårt samhälle för att dina tankar ska bli verklighet? Och vad skulle kunna kullkasta din vision?

Vi börjar idag, måndag 2 april, med centerpartiets riksdagsman och bloggare Fredrick Federley. Innan skärtorsdag kommer vi att ha publicerat ytterligare två skribenter: miljöpartisten Zaida Catalán och socialdemokraten Jonas Morian.

Vill du vara med?

Mejla mig: henrik.bergsten@svt.se

Eller Nicklas: nicklas.lann.hagberg@svt.se

Det finns en bonus också:

Serien avslutas i Arguments sista program för säsongen - den 29 maj. Då bjuder vi in författarna till de bästa bidragen - för att i direktsändning vara med och diskutera Sveriges framtid.

Och du - du behöver inte vara politiker!

HENRIK BERGSTEN
http://svt.se/opinion