Louise kastades ut av sin mamma och tvingades leva med sin pappa, en psyksjuk missbrukare. Foto: SVT

Trots larmen ingrep ingen för att hjälpa Louise

I fem års tid tvingades Louise bo ensam med sin pappa, en psykiskt sjuk missbrukare och våldsbrottsling som också utsatte henne för grova övergrepp.
Socialtjänsten fick den ena varningssignalen efter den andra - men ingen ingrep för att hjälpa flickan.

NÄR LOUISE BLOTT tio år gammal kastades ut av sin egen mamma i stadsdelen Bergsjön i Göteborg hade hon redan hunnit uppleva sina föräldrars uppslitande skilsmässa med bråk och knivslagsmål hemma.
Det är våren 2001 och framför henne ligger flera år av fullständig misär.

Hon hade problem i skolan och socialtjänsten hemma i Bergsjön hade fått flera anmälningar om att hon for illa.
Men innan socialtjänsten hann avsluta utredningen körde Louises mamma ut henne. Allt hon fick med sig var en säck med lite kläder.
- Jag älskade ju min lillasyster. Men hon fick inte ens säga hej då till mig, berättar Louise.

HON BLIR HÄMTAD AV sin pappa, som hon knappt haft kontakt med, och får följa med till Småland, till Vetlanda där han bor.
Socialtjänsten i Göteborg åker ned till Vetlanda för att försäkra sig om att Louises nya hem är tryggt och bra.
Och de får ett gott intryck av pappan och av hemmiljön.

Hade socialtjänsten i det här läget kontaktat polisen, sina kollegor på den lokala socialtjänsten eller pratat med psykiatrin hade de fått en annan bild.
När Louise kommer till pappan 2001 har han permission från sluten psykiatrisk vård efter ett dråpförsök.

I ETT UTLÅTANDE till länsrätten, bara någon vecka innan Louise flyttar till Småland, skriver psykiatern Ulf Brettstam att pappan har en "allvarlig och djupgående personlighetsstörning, med hög risk för återfall i brott".

Socialtjänsten hade, om de gjort en grundligare kontroll, också fått veta att pappan var grovt kriminellt belastad med flera fängelsedomar bakom sig för allvarliga brott. Och att han vårdats otaliga gånger inom psykvården för sitt missbruk som gjorde honom aggressiv och våldsam.
- Jag visste ingenting om honom. Jag visste bara att han bodde hemma i lägenheten i Småland, det var vad jag visste liksom, säger Louise.

HÖSTEN 2001 börjar Louise i femte klass och pappan får fortsatta permissioner. Hans föräldraansvar har betydelse för hans fortsatta rehabilitering skrev psykiatern i ett yttrande till länsrätten.
"Jag älskade ju min lillasyster. Men hon fick inte ens säga hej då till mig."
-Louise.
Den första tiden i Vetlanda blir tämligen lugn.
Men bara ett år efter att pappan skrivits ut från rättspsyk, nyårsafton 2002, körs pappan med polishjälp till psykakuten och tvångsintas.
Två veckor senare är han ute igen och står på balkongen med Louise som gisslan - han hotar att ta både sitt eget och hennes liv.

POLIS OCH SOCIALTJÄNST kommer till platsen och när dramat får en lugn upplösning sitter chefen för socialtjänstens familjesektion, Boo Hedbrant, själv och pratar med Louise ett par timmar på natten.

En utredning inleds, men ingen söker mer fakta om pappan. Och när pappan är avvisande - då läggs utredningen ned.
Men det ska bli fler tillfällen för socialtjänsten att ingripa under de kommande tre åren.

LOUISE NÄRVARO i skolan blir allt glesare i takt med att tiden går. Grannar ser hur bland annat hur hon blir utestängd och sitter på gården på nätterna.
Pappan åker in och ut på psyket och grips av polis vid olika tillfällen för lägenhetsbråk och inbrott.
2004 startas en ny utredning om hur flickan har det. Men inte heller nu undersöks pappans bakgrund närmare. Och utredningen - den läggs ned.

Skolan larmar gång på gång när problemen nu fortsätter, men socialtjänsten avvisar ropen på hjälp och vill att skolan själva löser frågan.
För Louise blir omständigheterna hon lever under bara värre och värre.

I MARS 2005 får polisen larm om att pappan och flickan bor ute i skogen i vad polisen beskriver som ett tältläger. Det är uppemot 15 grader kallt om nätterna och pappan och Louise bor under presenningar och granris.

Ejlon Johansson. Före detta polismannen Ejlon Johansson är då ordförande i socialnämnden och blir mitt i natten uppringd av bekymrade poliser.
Men inte heller den här gången resulterar det i ett ingripande från myndigheternas sida.

INGEN ÅKER UT till skogen för att titta till flickan, istället dröjer det 22 dagar innan socialen åker till pappans lägenhet och knackar på. Han öppnar inte utan meddelar bara på telefon att han inte vill ha kontakt med socialen.
Återigen avslutas ärendet.

Skolan uppmanas av socialen att lugna sig i sin oro för Louise. Hon ska flytta till Danmark med sin pappa har de fått rapporter om.
Men av flytten till Danmark blir det bara två veckor på en campingplats innan dansk polis kastar ut dem ur landet, efter att pappan varit våldsam.
De skickas i taxi hem till Vetlanda. Och nu hade också skolan slutat fråga efter henne, eftersom de trodde hon var utflyttad.

HEMMA FICK Louise hjälpa sin pappa att ta droger, bland annat genom att blanda hans sprutor när han inte klarade det på egen hand.
- Det var amfetamin och även hasch, men mest amfetamin, berättar Louise.

Förfallet fortsätter och i november 2005 vräks pappan och Louise från sin lägenhet. Kronofogden, polisen, socialen och bostadsbolaget möts av pappan som barrikaderat sig i lägenheten.
Chefen för familjeenheten, Boo Hedbrant, är på plats och kan med egna ögon se den misär pappan och dottern levt i.
"Efter 2006 har vi försökt få reda på mer."
-Boo Hedbrant.
MEN NÅGRA UPPGIFTER om pappan samlas inte in från varken landsting eller från polisens belastningsregister.
- Det står ju också i socialtjänstlagen att man inte ska göra en mer omfattande utredning än vad som behövs. Efter 2006 har vi försökt få reda på mer, säger Boo Hedbrant när han ska förklara varför man inte agerade.
Men då var det för sent?
- Då var det sent ja.

Julen 2005, efter vräkningen, tillbringar Louise med sin pappa i en bil på en parkeringsplats utanför ett köpcentrum i Jönköping, i sträng kyla. Några anställda från en affär i närheten tycker synd om dem och delar ut julmat.
Polisen är där och dagen före julafton kommer socialjouren, som i sin tur tipsar kollegorna i Vetlanda.
Men återigen - ingen tar tag i Louises liv trots hennes utsatthet.

DET VAR SÅ KALLT att pappans amfetamin stelnade inne i kanylen. Det minns Louise väl. Hon fick också en julklapp.
- Jag fick ett gosedjur, det var det enda som var annorlunda mot alla andra dagar.

Varningsklocka efter varningsklocka, anmälningar och krav från bland annat skolan på akuta insatser.
Ändå valde socialtjänsten att inte ingripa under alla år.
Uppgifterna om pappans psykiska status och kriminella bakgrund har inte funnits hos socialtjänsten, har ledningen hävdat.

DET ÄR INTE SANT visar det sig. När Uppdrag granskning går igenom socialens egen sekretessbelagda utredning hittar vi sanningen: redan 1999 fick socialtjänsten reda på fakta om pappan, via rapporter från rättspsykiatrin.

Boo Hedbrant. Men anteckningarna fanns inte på familjesektionen utan på en annan del av socialförvaltningen, på vuxensektionen. Och ingen gick vidare i korridoren för att utreda flickans tillvaro.
- Varför vi inte gjorde det kan jag inte säga idag. Men det var ju helt klart en miss, säger chefen för familjesektionen Boo Hedbrant, som själv även valde att strunta i konkreta larm från skolan om Louises frånvaro.

Också socialnämndens dåvarande ordförande Ejlon Johansson fick personligen information om flickans utsatthet.
Inte heller han agerade.
"Jag skolkar, jag blir mobbad, jag bor i en husvagn, i en bil. Att de inte förstår?"
-Louise.
FÖRST EFTER ATT Louise våren 2006 rymt från pappan, som hon då bodde tillsammans med i en husvagn, började vidden av hennes elände att klarna.
I trygghet hos en fosterfamilj berättar hon om övergreppen pappan utsatt henne för.

Hösten 2006 dömdes pappan, mot sitt nekande, återigen till rättspsykiatrisk vård för grovt sexuellt utnyttjande och våldtäkt mot barn under ett stort antal tillfällen under fem års tid.

FÖR LOUISE ÄR det en gåta att ingen reagerade under alla de år hon bodde hos sin pappa.
- Jag skolkar, jag blir mobbad, jag bor i en husvagn, i en bil. Att de inte förstår, att de inte alls reagerat? Det är liksom sex år. Det är en lång tid, säger hon.

Reportageteam: Janne Josefsson, Lars-Göran Svensson och Åke Wehrling.

Text: Peter Bagge