Svenskarna med rätt att döda

Försvarsmakten lade ner mellan 7 och 10 miljoner kronor på att värva unga svenska soldater till krigsdrabbade områden. Många unga söker för spänningens skull. De kan sättas in i en väpnad konflikt och har rätt att döda - men vem tar hand om soldaterna när de kommer hem?

MED TIO DAGARS VARSEL kan EU med riksdagens samtycke skicka iväg de svenska soldaterna till ett krigsdrabbat område. De är rekryterade till den militära insatsstyrkan Nordic Battlegroup som är en milstolpe i svenskt försvar. Tidigare har Försvarsmakten först och främst satsat på att skydda Sveriges gränser, men nu byggs det alltså upp en insatsstyrka som med kort varsel kan sättas in i olika delar av världen.

Nordic Battlegroup är inte enbart en fredsbevarande styrka. Uppdraget påminner också om det uppdrag som svenskarna fick i Kongo på 1960-talet. Nordic Battlegroup ska evakuera och ge humanitär hjälp för att bevara fred, Men kan också skickas in i strider och tvinga fram fred - med rätt att döda.

Jespers mamma Margret är mycket orolig för sin son. Hon är själv uppväxt i Warszawa i Polen och vet vad krig kan innebära. Staden har drabbats hårt av krig genom århundradena och förstördes nästan helt under andra världskriget.

- Det var riktigt svårt att inse att min son ska strida, säger Margret. Jag tycker inte om det. Jag förstår att han vill åka på ett uppdrag, men jag vet alldeles för mycket om vad det kan innebära.

Margret DET ÄR INTE BARA Margret som oroar sig.
Hans, en av de andra uttagna soldaterna, berättar om reaktionen hans närmaste fick när när de fick veta om uppdraget.
- Pappa fick man ju sätta sig ner å prata lugn med då, att det här är inte farligt. Han accepterade det till slut, berättar Hans.

En annan av de uttagna, Erik förstår oron.
- Nej men det är väl kanske inte så konstigt, att mamma inte vill att lilla grabben ska ut i stora vida världen och kriga eller sätta sig i en farlig situation. Det hade inte jag heller velat att mina barn hade gjort, om jag hade haft några.

EN SOM BEVITTNAT offer i krig, är Joakim Bom. Han var 26 år när han åkte iväg till forna Jugoslavien. I det läget var han arbetslös och lockades av äventyret. Joakim åkte ner med den första nordiska Bosnienstyrkan BA01, där befolkningen efter deras insats döpte både barn och gator till svenska namn.

- Hur mycket bättre kan det bli? Då vet man att då har det verkligen har gjort en skillnad, säger Joakim.

Men det var inte bara positiva minnen Joakim kom hem med. Precis som 23 av de 29 soldater i hans pluton, som Uppdrag granskning pratat med, har han känt obehag efter kriget.

- När du kommer hem till Sverige och sätter dig i din soffa helt själv, där du inte behöver oroa dig för någonting då börjar alla de här grejerna komma. Då slappnar du av och då kommer känslorna. Jag blev rent ut sagt en skitstövel.

MÅNGA SOM UPPLEVT krig kan lida av så kallade posttraumatiska stressymtom. Posttraumatisk stress kännetecknas främst av återkommande påträngande tankar och återupplevelse, så kallade flash backs, av det man varit med om. Men även andra symptom så som mardrömmar, plötsliga känsloutbrott och en allmänt ökad psykisk sårbarhet, ingår i bilden. För att svårigheterna inte ska bli bestående krävs i allmänhet professionell hjälp.

Obehag som de före detta soldater Uppdrag granskning pratat med är aggressioner, otrygghet, sömnsvårigheter, ökad alkoholkonsumtion, självmordstankar, rastlöshet eller starka reaktioner på vissa ljud. Några i plutonen har fortfarande ? efter 14 år - besvär. Flera påminns om kriget när de känner doften av grillat kött. Joakims pluton fick nämligen gå in å rapportera döda efter massakern i byn Stupni Do, en muslimsk by i Bosnien-Hercegovina, norr om Sarajevo.

- De hade ju bränt hela byn, så allting luktade ju bränt. Lukten kom från människor och man vet inte om de var levande, eller om de hade dött innan. Man såg knappt att det var en människa, det var bara benbitar kvar, berättar Joakim. Han säger också att man måste vara känslokall för att klara de upplevelser man är med om.
- Det var så overkligt. Jag kände ingenting, jag gjorde mitt arbete, säger han.

CHEFER FÖR DEN FÖRSTA nordiska Bosnienbataljonen, Ulf Henricsson, blev hjälteförklarad under kriget för att han vägrade lämna just stan Vares åt sitt öde. Han tycker att det var värt riskerna som dom svenska soldaterna tog för att rädda liv.

- Jag vill påstå att vi räddade tusentals liv under de åren. Och kommer vi till frågan om människors lika värde. Den som inte vill ta risker ska inte åka i internationell tjänst överhuvudtaget. Och vill inte regeringen å riksdag ta riskerna ja då ska vi inte åka alls, säger Ulf Henricsson :

I NOVEMBER presenterar försvaret en undersökning som visar att 97 procent av dom svenska soldaterna i Nordic Battlegroup är väl medvetna om riskerna med uppdraget. Men det finns brister i undersökningen. Soldaterna har inte fått svara på vilka risker dom är medvetna om.

Ulf Henricsson såg inga problem för de unga svenska soldaterna att klara kriget och striderna. Men precis som forskningen säger märkte han efter hemkomsten, att det var de yngre som fick problem. En del soldater har ringt honom för att få stöd.

- Man berättar att man känner sig dålig, man har inte landat här hemma , man har problem med livet. Det kan handla om relationsproblem, att man är vilsen och inte riktigt orkar med sig själv.

EN SKILLNAD idag är att det numera är lagstiftat att soldaterna ska erbjudas så kallade "hemkomstsamtal" med en legitimerad psykolog. Men Personalenheten som ansvarar för hemkomstsamtalen, kan inte hålla det löftet och tror inte heller att dom har tillräcklig krisberedskap. Sverige har 7 psykologer anställda i försvaret, varav 3 i utlandsstyrkan. Camilla Körner är en av dom.

Håkan Syrén
- Om det blir skarpa operationer är det klart att det finns en rädsla för vad det kan innebära. Därför att då kommer inte vi kanske inte att kunna räcka till, det är då det kan bli problem.

Men Håkan Syrén, överbefälhavare menar att det viktigaste är att viljan finns och inte antalet psykologer. Han pratar om "det varma hjärtat".

- Den viktiga uppgiften är att vi visar kunskapen, det varma hjärtat och har insikten om att de här situationerna kan uppstå, säger han. Men är det så att vi står inför ett behov av förändringar då är vi beredda att göra det.

Text: Marléne Dahlin