"Att granska misstänkta övergrepp är inte lätt"
Reportrarna om arbetet med reportaget
För ganska precis ett år sen fick vi ett mejl av en god vän till Thomas och Jennie. Det var ett desperat mail, en vädjan att ta sig an deras fall innan det gick för långt. Men att granska ett fall där föräldrar anklagas för sexuellt övergrepp på sin egen dotter är inte lätt och kräver oerhört mycket eftertanke.
Men något i mejlet fick oss ändå intresserade, kanske var det att så många släktingar och vänner så tvärsäkert trodde på Thomas och Jennies berättelse.
Vi åkte ned till Sandviken och träffade Thomas och Jennie kvällen innan förhandlingen i Förvaltningsrätten då det skulle prövas om de kunde få tillbaka sina barn, mot socialens vilja. Då hade de redan friats av tingsrätten vilket givetvis var en stark indikation för oss att de inte gjort sig skyldiga till något övergrepp. Vi satt tillsammans runt köksbordet i flera timmar och de fick berätta vilka de var, vad som hade hänt, vad som sagts i förhör och utredningar och de fick flera kritiska frågor av oss och vi försökte förklara hur svårt det är att göra ett reportage. Dels för att vi även måste ta hänsyn till hur barnen skulle kunna påverkas av eventuell uppmärksamhet och dels därför att vi aldrig kan vara helt säkra på vad som faktiskt hänt i deras sovrum.
Vi hamnade i svårt läge
Några dagar senare fick vi veta att de vunnit i förvaltningsrätten och fått tillbaka sina barn, men att åklagaren valt att överklaga den friande domen från tingsrätten. Det här ställde till det för oss. Det skulle bli oerhört svårt att göra reportaget innan en dom vunnit laga kraft. För vad skulle hända om vi berättade deras historia, granskade både åklagarens och socialtjänstens utredning, sände ett program och sen avvakta hovrättens dom. Vad händer om hovrätten fäller dem för sexuella övergrepp?
Och inte nog med det, inom kort fick vi dessutom veta att en ny åklagare tittat på ett filmklipp som fanns i Thomas och Jennies beslagtagna dator, och med ett expertutlåtande i ryggen bestämt sig för att åtala Jennie för barnpornografibrott. Nu fanns det alltså två rättegångar att avvakta.
Vi behöll kontakten med dem och bestämde oss för att göra ett annat reportage som sändes under våren. Men innan det blev rättegång mot Jennie, åtalad för barnpornografibrott, kom vi till en märklig insikt. Tänk om filmklippet är så harmlöst som Jennie och Thomas och deras släktingar och grannar hävdar, men att tingsrätten ändå fäller henne för detta avskyvärda brott.
Då kommer filmen att förverkas, alltså förstöras, och det finns inga kopior på den. Vi skulle omöjligen kunna göra reportaget då, för det skulle vara Thomas och Jennies ord mot tingsrättens, åklagarens och polisens barnporrexpert. Vi skaffade fullmakt från Thomas och Jennie och ordnade med deras försvarsadvokat så att vi kunde åka ned till polishuset i Gävle och titta på den beslagtagna filmen innan rättegången.
Det fanns inget sexualiserat på filmen
Det var nervöst att titta på filmen tillsammans med Thomas och Jennie. Vi hade trots allt inte lärt känna dem så bra då. Men det var en oerhörd lättnad efteråt. Det fanns inget sexualiserat på den filmen vad vi kunde se. Det var två nakna barn som gjort en koja i en våningssäng och busade, kittlades och skrattade. Som tur var såg även tingsrätten samma sak.
Med vår fullmakt från Thomas och Jennie kunde vi begära ut allt material som fanns om dem från både socialtjänsten och åklagaren. Vi läste igenom allt mycket noga, flera gånger, och kunde konstatera att allt det som Thomas och Jennie berättat för oss, stämde med vad de sagt i förhören och med vad de försökt förklara för socialtjänsten. Vi åkte ned till Sandviken igen och gjorde en första lång intervju med båda två, och det är en av de starkare intervjuer vi varit med om.
Med den intervjun i ryggen satte vi igång med full kraft. Men nu handlade det om att hitta lösningar på etiska problem också. Om vi visar Jennie och Thomas i bild, så kommer barnen ofrånkomligen att kännas igen i sin hemstad. Går det då att försvara att inte anonymisera föräldrarna?
Vi kom fram till att det går att visa dem öppet
Det har tagit väldigt lång tid att landa i att visa dem öppet. Efter många samtal med Thomas och Jennie, efter att förhört om oss vilka i deras närhet som redan vet vad som hänt i detalj, efter att Thomas och Jennie berättat hur de tänkt prata med skola och dagis och bemöta frågor från barnen om de skulle dyka upp, så kom vi fram till att vi kan visa dem öppet.
Med det beslutet fattat satte en intensiv granskning av allt material igång. Vi försökte få prata med socialtjänsten för att förstå hur de kunnat dra sådana horribla slutsatser, vi ringde socionomer runt om i landet för att höra hur de reagerat om de fått en anmälan på samma sätt. Förvånande nog var det flera som skulle agera precis likadant. Pang, omhänderta barnen först, utreda sen.
Förklaringen de har är att de måste se till barnen bästa, men ingen hade nåt bra svar på hur de tror att barnen drabbas av att plötsligt, utan grund ryckas bort från sina föräldrar som de känner sig trygga hos. Här är ett stort problem som vi hoppas debatteras efter vårt reportage. Hur ska socialtjänster kunna skydda de barn som behöver det, men inte grundlöst tvångsomhänderta barn som INTE behöver det?
Vi fick fullmakt att närvara
Innan det var dags för hovrättsförhandlingar i Sundsvall den 30 augusti i år ringde vi till den föredragande juristen och förhörde oss om möjligheterna att närvara under rättegången trots att den med största sannolikhet skulle hållas bakom stängda dörrar, där inga andra än juristerna och de åtalade får närvara. Vi berättade att vi hade fullmakt från Thomas och Jennie att närvara, och att de i dagsläget faktiskt var vårdnadshavare för sina barn, som ju skruvat nog var målsägare, alltså brottsoffer, i den aktuella rättegången. Vi ringde och pratade med barnens ombud och förklarade att vi jobbade med ett reportage om allt som hänt familjen sedan den 17 september 2010.
Väl på plats fick vi inför sittande rätt förklara våra intentioner och att det var värdefullt för oss att sitta med för att höra hur åklagaren resonerade. Vi berättade också att vi redan läst hela förundersökningen, lyssnat på förhören från tingsrätten och redan sett videoförhören med den sexåriga dottern. Hovrättens ledamöter gav oss till sist tillstånd att närvara under de två dagarna förhandlingen pågick med en enda restriktion. Vi fick inte för någon utomstående yppa identiteten på döttrarna. Det var ju nu inga som helst problem eftersom vi redan långt tidigare bestämt oss för att inte visa dem i bild och inte avslöja deras namn.
Att se videoförhöret var viktigt
Kanske är detta vanligt förekommande, men vi har aldrig tidigare hört talas om journalister som närvarat på en rättegång som hållits bakom stängda dörrar, och det var väldigt värdefullt för oss att kunna höra hur åklagaren argumenterade och dessutom se alla förhör från tingsrätten som vi tidigare endast hört ljudupptagningar på. Det videobandade förhöret med den sexåriga dottern fick vi inte ut av åklagaren, men Thomas och Jennies försvarsadvokat hade det och vi kunde därmed se även det. Och det var viktigt. För i utskrifterna från förhöret kan man inte se hur polisen leder flickan att utföra en onanirörelse. I utskriften kan man bara läsa polisen som säger att flickan nu gör en sådan rörelse.
Vi har läst allt som producerats i detta ärende, det är förundersökningar, socialens utredning inklusive allt grundmaterial som tex läkarundersökningar av barnen, vittnesmål från jourfamiljen, förskollärare och släktingar. Vi har ifrågasatt allt som går att ifrågasätta men kan inte komma till någon annan slutsats än att Jennie och Thomas inte gjort något otillbörligt mot sina barn, utan utsatts för en mardrömslik process. Ett stort tack till Thomas och Jennie som haft ett enormt tålamod under denna granskning, och som svarat på alla våra jobbiga och faktiskt väldigt privata frågor.
