För att vatten skall frysa till is behövs så kallade fryskärnor i vattnet, såsom ytterst små lerpartiklar, fragment av växter, saltkristaller eller någon annan liten partikel. I vanligt vatten finns alltid sådana partiklar där frysprocessen kan starta och därför får vi allt som oftast is när vattnets temperatur sjunker under noll grader. Vattendroppar i moln kan ha en temperatur på 40 minusgrader utan att frysa om det finns få fryskärnor, då säger man att vattnet är underkylt.

Under vinterhalvåret börjar ofta all nederbörd som is eller snö i högre luftlager. Om det sedan faller genom ett mildare skikt på väg mot marken smälter snön/isen till droppar, som sedan fortsatt kan vara droppar, men efterhand underkylda droppar, när de passerar ett kalla skikt närmast marken. Så är det oftast när underkylda droppar når marken.

När underkylt regn träffar marken, fryser droppen ögonblickligen, eftersom stöten när droppen slår i marken utlöser kristallisering. Ofta räcker energin inte riktigt till att få hela droppen att frysa, utan litegrann av vattnet förblir vätska – därför ger underkylt regn så extra hal halka.

Om det är plusgrader i luften och regn faller på kall mark hinner droppen rinna ut innan den frysen, så då blir det en blanka isyta. Även den hal, men inte fullt lika halt som det blir när regnet är underkylt.