Nästan 400 miljoner sålda skivor och 16 miljoner strömningar i veckan. Det är bra siffror för ett band som inte släppt något nytt på fyrtio år, men få förtjänar sina framgångar mer än Abba.
De har inte alltid varit PK, men den övervintrade proggare som inte åtminstone idag kan erkänna känslan av snurrig lycka under introt till Dancing Queen, eller hur det hugger i hjärtat under Knowing me knowing you, finns väl ändå inte. Och gör den det så ljuger den nog.
Intresset för återkomsten är stort, men enligt Abborna själva är Voyage inte så mycket en comeback som en uppföljare till senaste albumet The Visitors från 1981. The Visitors var syntdrivet och sorgset, alla fyra hade gjort slut och man anade den långa pausen som skulle komma. Men Voyage är snarare en påse gott och blandat, mjukt paketerad för fansen, än ett stramt och renodlat Abba-album.
När de drar på sig 70-talskostymerna och låter så där svängigt glammigt som när de var som bäst, då är det förstås svårt att värja sig. Discotakten, blåset och fingrarna som drar över pianotangenterna – singeln Don’t shut me down är som en fin present till alla som väntat och längtat. Och visst är det härligt att höra deras smarta, snygga låtkonstruktioner igen. Som sättet att hoppa mellan tempon – snabbt, långsamt, snabbt, långsamt – i No doubt about it, som för tankarna till den farligt snygga hiten Under attack.
Men det hörs också vad Björn men kanske framförallt Benny gjort sedan sist – en hel del musikaler och folkmusik. When you danced with me fullkomligt skriker Orsa spelmän och hade kunnat vara hämtad ur Kristina från Duvemåla om Kristina hetat Shannon och kommit från Irland istället. Flöjten i kombination med trumman låter inte så lite Rednex, fast på ett oväntat bra sätt.
Lite tråkigt är det däremot att Agnetha Fältskogs sopran inte når samma höjder som förr. Det var trots allt Agnethas och Anni-Frids röster som var själva Abba-soundet: Agnethas vassa spets och Anni-Frids värme. Två helt fantastiska instrument var för sig men allra bäst tillsammans i loopade stämmor lager på lager.
Men på låtar som I still have faith in you som handlar om abbornas starka band till varandra, själva förutsättningen för att spela in något nytt efter fyrtio år, så är de åldrade rösterna snarare ett plus. De lite tjockare stämbanden säger mer än ord, så där rebusaktigt som Abba alltid använt sig av musiken. Minns den sydamerikanska flöjten och marschtrummorna i Fernando, låten om frihetskämpen.
En av många andra anledningar att älska Abba är hur de lyckats verbalisera känslor som annars sällan kläs i ord inom popen. Keep an eye on Dan är ett sådant försök – en låt om en frånskild mors varannan-vecka-vånda. Den skulle kunna vara ett yngre syskon till pärlan Slipping through my fingers, en vacker, smärtsam låt om känslan av att liksom missa sina barns barndom, hur man än gör.
Men Keep an eye on Dan är inte i närheten av den där precisa poesin. Inte heller I can be that woman om ett bråk som bevittnas av en hund och som blir mer komisk än rörande när ”Screw you” sjungs med sober stämma.
Det hörs att Abba haft roligt när de spelat in Voyage – samtidigt är det just det som är albumets största problem: att låtarna saknar allvar. Visst är det lite kul med de planterade påskäggen, som när pianoslingan till SOS klinkar förbi. Men när vi väntat i fyrtio år så är det inget vidare att ett av de tio spåren slösas bort på en anonym och medioker jullåt.
Känslan är att låtarna komponerats mer för själva comebacken än för sin egen skull, det finns inte samma starka vibrerande känslor i musiken som förr. Inte lika mycket sex, inte lika mycket sorg. Och varför skulle det göra det, Abba har egentligen ingenting kvar att bevisa.