Beverly Hills. Alicia Vikander är rejält nervös när vi träffar henne i Los Angeles inför Golden Globe. Hon kan knappt förstå att hon är dubbelt prisnominerad och att hennes medtävlare är flera av hennes stora förebilder. Hon kommer direkt till intervjun från en filminspelning i Las Vegas, hon har en av huvudrollerna i senaste Jason Bournefilmen, en roll hon inte får prata om.

– Jag har inte riktigt förstått vad som har hänt de senaste dagarna, när jag sett min namn tillsammans med skådespelerskor jag sett upp till ända sedan jag var jätteliten.

Föräldrarna på plats

Vi träffar henne på ett femstjärnigt lyxhotell i Beverly Hills där hon sen ska vara med på ett teparty, en av många fester denna galahelg. Med sig har hon sina föräldrar, mamma Maria Fahl-Vikander är själv skådespelare och en av Alicias viktigaste samtalspartners när hon ska välja sina roller.

– Hon är en väldigt duktig skådespelare. Som mamma- dotterrelation är det mycket man inte är överens om men med just skådespeleri är det väldigt mycket respekt.

”Storm av åsikter”

Hennes pappa Svante Vikander är psykiater, bägge föräldrarna är närvarande under intervju med SVT och efteråt får Alicia beröm av sin pappa för hur hon hanterat frågorna om vad som gör henne unik som skådespelare. Hon är Sveriges just nu mest firade storstjärna på film, under 2015 medverkade hon i fyra storfilmer. Det är för den kritikerhyllade rollen som konstnären Gerda Wegener i filmen ”The Danish Girl” som hon nominerats för Bästa kvinnliga huvudroll och för Bästa biroll i filmen ”Ex Machina” där Alicia Vikander spelar en robot med känslor. För Ex Machina får hon några dagar senare även en Oscarsnominering.

Du är nu i fokus för en enorm medieuppmärksamhet här i USA, du blir bedömd och omskriven för vad du har för kläder, vad du säger, du har varit på omslaget för tidningen Vogue. Hur håller man huvudet kallt?

– Man vänjer sig inte vid det, hela medieutrymmet är en sån storm av åsikter.

Hon har också haft svårt att vänja sig vid att med huvudroller i amerikanska och brittiska filmer följer krav på att ge många intervjuer i internationell press.

– Jag gjorde 50 pressdagar under förra året för sex- sju filmer. Jag har varit så nervös men nu är det lite lättare.

Letar starka kvinnor

Hon säger att hon söker sig till roller som gestaltar mångfacetterade och starka kvinnor men att det inte alltid är lätt att hitta sådana manus i Hollywood.

– Jag kämpar för att få möta kvinnliga regissörer och starka kvinnliga roller har lockat mig.  Jag hade enorm tur som tidigt fick jobba med regissören Lisa Langseth i min första film ”Till det som är vackert”, hon pressade mig ganska hårt och jag fick visa vad jag gick för.

”Lockat mig sedan jag var barn”

När du väljer dina roller, hur tänker du då, vad är det du vill förmedla som skådespelerska?

– Det är en gåva att få läsa en om en roll man inte gjort tidigare, men jag väger mer och mer mot att få träffa de regissörer som jag vill jobba med, få höra deras visioner och drömmar, filmskapande är ett sånt teamwork. Det är när man känner att allt kommer samman, upplevelsen, man vet aldrig vad slutproduktionen kommer att bli. Hittills har jag lyckats göra väldigt olika typer av film, väldigt olika genrer, att få chansen att gå in i nya rum har lockat mig sedan jag var barn.

Och hon berättar om sitt nästa projekt, inspelningen av filmen ”Submergence” med regissören Wim Wenders börjar i mars, där ska hon spela mot James Mac Avoy. Filmen är ett modernt kärleksdrama som bland annat innehåller jihadister och marinforskare.

– För det första var det ett manus som har en viss intelligens, dialogen är mångfacetterad, finns många undertexter, den här filmen är extremt visuell och poetisk vilket jag inte gjort och jag exalteras av att jag inte vet vad jag kan förvänta mig, det är också ett nutida drama vilket det var ett tag sen jag gjorde.

Oskolad fördel

Du sökte fem gånger till Scenskolan men kom inte in. Kan det har varit en fördel att inte ha en utbildning från just scenskolan?

– Jag sökte scenskolan för jag ville gå en utbildning. Det är då som man har möjlighet att göra fel och pusha sig själv, testa var gränserna går, så det hade jag gärna velat vara med om. Men det är också en realitet att när man går scenskolan försvinner man bort från en arbetsmarknad och jag tror att det hade varit svårt för mig att göra den här karriären om jag inte hade fått chansen att visa upp mig så tidigt.