Problemet med hela Melodifestivalen 2017 var dess förutsägbarhet.

Trots att finalen blev jämn. Jag syftar på matematisk förutsägbarhet.

Robin Bengtsson vann. De senaste tio åren är snittåldern på en mellovinnare 26,3 år. Robin är 26. Sedan 2007 kommer 60 procent av vinnarna från Sydsverige. Robin är från Svenljunga. Under samma år har 40 procent av vinnarna medverkat i Idol. Så också Robin Bengtsson.

Vidare: Melodifestivalen satsade på tre programledare, från tre generationer och tre olika delar av Sverige. Därmed borde humorn slå brett och stort. Manus och innehåll produceras därefter. Men nej. Det blev mest spretigt.

Vi fattar, det är året efter ett femtonårsjubileum med åtta olika högdjur till programledare. Antagligen arvoderade därefter. Det är året efter en fantastiskt välproducerad Eurovision song contest i Stockholm. Men eftersom Melodifestivalen bestämt hävdar att budgeten är på öret densamma som förra året, måste vi ställa oss frågan: hur blev det då så torrt?

Delvis genom ekvationen att tre röster från tre generationer borde göra flest människor glada.

Förtydligande: det är inte programledarnas fel. Det är hur innehållet har utformats efter denna tes.

Förra årets Melodifestival anmäldes 325 gånger till Granskningsnämnden. 192 av dem handlade om en mellanakt med nationalsången. I år kan vi räkna till 25 anmälningar. De flesta rör öppningsnumret i Göteborg – ”Mello-fucking-difestivalen”.

En anmälan till Granskningsnämnden kan vara en kvalitetsstämpel. Det betyder att ett SVT-program vågar något. Och det är banne mig plikt på att det public service-medium som producerar Sveriges största tv-program ska göra det. År 2017 var fegt.

Årets sista mellanakt blev ett städnummer. ”Din mamma jobbar inte här”. Så förvaltas uppmärksamhet från mellan tre till fyra miljoner människor. Antalet anmälningar till Granskningsnämnden: troligen noll. Ett matematiskt ingenting.

Slutet gott. Allting gott.