En överraskande grådaskig gala. Visst, det är pandemi och man ska kanske vara glad för att det blev en gala alls, men när en så pass visuell och vass regissör som Steven Soderbergh är producent för festen, och dessutom på förhand sa att han skulle göra en filmisk sådan, kan man inte annat än förvånas över det tama resultatet.

Det kändes mest som en pliktskyldig utdelning av Årets anställd på en Ålandsfärja. Fem år efter det att hashtaggen oscarssowhite först spreds kan man konstatera att kampanjen för ökad representation har gett resultat. I år såg vi fler minoriteter än vanligt bland såväl de nominerade som vinnarna, främst och tydligast representerat av kinesisk-amerikanska Chloé Zhao vars drama Nomadland blev galans obestridda (och väntade) segrare: Bästa film, regi, kvinnliga huvudroll (Frances McDormand).

Det är onekligen en värdig vinnare även om undertecknad hellre hade sett att Florian Zellers The father knallat hem med den tyngsta statyetten. Nu fick man nöja sig med Bästa manus och Bästa manliga huvudroll – vilka i och för sig är tunga nog, och dessutom två priser som var givna, för detta fina och suggestiva demensdrama, där Anthony Hopkins lyser med dovt men ihärdigt ljus.

Man kan också se att coronan haft åtminstone en god effekt på filmvärlden. Viruset har stängt ner de stora biograferna, vilket i sin tur har gjort att blockbustern lagts i träda med resultatet att fler smala filmer än vanligt lyckades kvala in till årets Oscarsrace. Om man glömmer bort förra årets anomali, att en koreansk arthouse-film som Parasite vann Bästa film, är det en kategori som brukar premiera klart bredare saker än Chloé Zhaos finstilta och eftertänksamma drama om arbetslöshetens och hemlöshetens USA.

Kanske är det en fingervisning om vart priset är på väg? Bort från det vita glittret, mot nyanserat nedtonade. Eller inte... Om coronan retirerar lär Oscar stråla som vanligt 2022.