Man lär sig aldrig. Som en obildbar labbråtta stångar jag gång på gång skallen mot mina fruktlösa förhoppningar om att en representant för den här sortens komedier ska våga löpa linan ut. Att det smaklösa och det förment omoraliska inte ska sluta i sentimentalitet och kristdemokratiska kärnvärden.

Men det gör det ju. Alltid.

Men vägen mot det sedelärande är ju oftast rätt underhållande. I alla fall om man som undertecknad har en soft spot för Will Ferrell och den korkade mjukmachon som han i princip alltid brukar framföra. Det ryms ju mycket humor i diskrepansen mellan hur en distanslös människa uppfattar sig själv och hur omvärlden gör det. Kalle Anka, Basil Fawlty och George Costanza är några favoriter i gebitet, och även om Will Ferrells figur Ron Burgundy, inte riktigt kan mäta sig med nämnda småsinta storheter var han onekligen i sitt esse i den första ”Anchorman”.

Då var det 1970-tal i San Diego och den koafferade Burgundy och hans dumreaktionära nyhetsteam fajtades en ojämn kamp mot framtiden, i form av den nyanlända kvinnliga programledaren Veronica Corningstone (Christina Applegate). Hennes närvaro rubbade deras patriarkala cirklar men till slut så föll såklart den smarta Veronica för den intellektuellt handikappade huvudpersonen.

I tvåan är de gifta, jobbar tillsammans i New York, och det nya hotet kommer inledningsvis från Rons nya chef Linda, även hon en kvinna, dessutom svart. Burgundys tourette-artade hjärna gör att han inte låta bli att släppa ur sig ett gäng rasistiska skämt vilket, enligt denna komedis mycket töjbara tolkning av ordet logik, snart får Linda att bli ordentligt pilsk på honom.

Nåväl, det vore ju föga fruktbart att utkräva taktfullhet av regissören Adam McKay och de andra inblandade. Det politisk inkorrekta är ju den här filmens, och hela subgenrens, mentala fundament, och ibland tillgång. Det är ju ändå rätt kul när dåtidens taffligheter reflekteras i nutida skrattspegel men om det ska bära hela vägen krävs i alla fall en någorlunda stabil grundberättelse, inte som här, ett gäng gags, utlagda på rad i syfte att efterlikna ett manus.

En av de tydliga sentenserna handlar överraskande nog om vådan med företagsekonomiska synergier. I ett malplacerat ögonblick av plötslig politisk insikt får vi oss en kort föreläsning i pressetik: Nyheterna ska ju bevaka makten, men vad händer när makten äger nyheterna?

Filmen utspelar sig på 1980-talet och frågan är självklart vederhäftig. Ron Burgundy går här utanför sin karaktär och blir både profetisk och smart (vilket ju är fatalt för hans rolls trovärdighet), och dessutom ångerköpt eftersom han tidigare i princip själv uppfunnit den sensations-tv som är kommersiell tv av idag.

Men den här udda passagen av allvar känns ju lite extra dubbelmoralistisk när den kommer i en komedi som är producerad av just en stor synergerande mediekoncern.