I boken ”Rummet” blandas essäer och texter kring ämnen som etnicitet, antirasism och feminism med chattloggar, krönikor och satir i en humoristisk och vänsterpolitisk kontext. Nu anklagas skribenterna bakom boken för att själva sprida rasism.

Det är framförallt en passage om ”Jakten på svenskheten”-författaren Qaisar Mahmood som väckt kritik. I ett quiz med namnet ”Varför är det så skönt att knulla med vita partners?” handlar ett av slutresultaten om Mahmood, som arbetar på kulturmiljöavdelningen på Riksantikvariatet.

”Grattis: du är som Qaisar Mahmood! Det kommer att ta dig långt här i Norden. Du älskar Sverige och svenskarna så hårt att du borde köpa ett par knäskydd så du inte får ont i knäna när du suger av dessa härliga Vasaättlingar!”

Stycket har beskrivits som satir av förlaget Galago, som understryker att Rummet-skribenterna själva är ett annat av svarsalternativen där att de också driver med sig själva.

”Rasism är rasism”

Qaisar Mahmood har däremot reagerat starkt på benämningen, och menar att den är både kränkande och rasistisk, oavsett upphovspersoner.

”Rasism är rasism, oavsett avsändarens pigmenthalt eller om man är ”fyra hippa tjejer med sneakers”, som det heter i förlaget Galagos marknadsföring av boken. I Sverige verkar det finnas en utbredd föreställning om att alla medel är tillåtna om man slår underifrån”, skriver Qaisar Mahmood, som har avböjt att kommentera saken ytterligare, i en debattartikel på Svenska Dagbladet.

Problematisk gränsdragning

Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet, håller med Qaisar Mahmood om att Rummet-skribenterna ger uttryck för rasism. Han drar paralleller till när en programledare i Sveriges Radios satirprogram ”Tankesmedjan” kallade ledarskribenten Alice Teodorescu för ”husblatte”. Han menar också att det är problematiskt att pendla mellan politisk åsiktsjournalistik i ena stunden, för att i den andra vara satiriker.

– Bara för att Mahmood har ett annat ursprung än svenskt så förväntas han ha en viss uppsättning åsikter. Annars så sviker han sin ”ras”, är tanken i detta. Visst använder de en satirisk ton, men de uttrycker samma saker som när de skriver i Expressen, DN och sociala medier. Blir det någon skillnad i att göra en grövre version, bara för att man ligger till en blinkande smiley efteråt?, säger Ivar Arpi.

Ivar Arpi figurerar själv i boken. I kapitlet ”Det värsta som finns är självcensur” driver skribenterna med de som argumenterat för att Mohammed-karikatyrer och skämt om sexuella minoriteter ryms inom åsiktsfriheten, och ger exempel på egna ”ocensurerade åsikter”. Bland annat görs ett fotomontage på Ivar Arpi i nazistuniform, medan Göran Greider beskrivs som ”frasradikal”.

I sociala medier har flera privatpersoner krävt att boken borde stoppas. Ivar Arpi menar att eftersom det är tydligt att detta är ett skämt, är det självklart att det ska få publiceras.

– De driver med att jag stått bakom publiceringarna av Charlie Hebdos teckningar. De drar det kanske absurt långt, men det vore olyckligt om diskussionen fastnade i att handla om förbud här. Diskussionen bör handla om innehållet, inte om det är olagligt, säger Ivar Arpi.

Försvarar beslutet

Johannes Klenell, förläggare på Galago, har kommenterat kritiken på sin Facebook-sida. Han ser ett hyckleri i att Charlie Hebdo och Dan Parks hån av muslimer och minoriteter har försvarats, och att nu när andra grupper hånas ska det kritiseras. Själv menar Klenell att yttrandefriheten gäller båda delarna av spektrumet.

”Vi  lever i ett land där man får säga i princip precis vad man vill. Det här tycker jag är bra”, skriver Klenell, och fortsätter.

”Jag vore en usel publicist om mitt krav på mina författare var att de måste tycka och skriva precis som jag”.

Kulturnyheterna söker Rummet för en kommentar.