Årets Ars Fennica-utställning på Kiasma i Finland har lite av allt. Det är fem ganska olika konstnärer som deltar. Här finns konst som får en att fantisera, meditera eller skärper ens uppmärksamhet.

Svenska Lap-See Lam är en mycket stark kandidat till priset. Hon har skapat en saga för fyra väggar och ett golv, om barn som fångas in av ett hemskt undervattensmonster som tvingar dem att mätta hans hunger, med just barn. Hon lånar lite av sitt bildspråk från kinesisk dockteater men skapar egentligen en helt egen värld.

Emilija Škarnolyté från Litauen har gjort ett videoverk om sin mormor som förlorade synen i samband med Tjernobylolyckan, men det är som att det här verket vill berätta lite för mycket och inte riktigt lyckas berätta tillräckligt om vare sig mormodern, konsten eller tiden.

USA-födda Camille Norment är baserad i Oslo och har tidigare representerat Norge vid Venedigbiennalen. Hon arbetar med ljud och i synnerhet hur ljud vibrerar – och får oss människor att höra ihop. I den här installationen har hon har skapat ett pussel av träbänkar, formade som fraktaler, men som verkar svårt att lösa. Men om vi sjunger tillsammans kanske det kan vara en start, verkar hon föreslå.

Tuomas A Laitinen jobbar ofta med att sammanföra natur och konst, och i hans underhållande installation har vi hamnat inuti ett väsen som är både man och björn och aktivt observerar publiken i rummet.

Henni Alftan har bland annat målat en fönsterruta med stjärnor och en målad gardin med stiliserade stjärnor framför. Sättet hon målar på gör att min uppmärksamhet bromsar in. Hon lyckas göra färgen till ett verktyg för att verkligen utforska hur vi tittar på något. Henni Alftans olika verk gör mig mer koncentrerad än någon annan gång i utställningen, för de suger åt sig mitt intresse, snarare än att sprida den på olika röster, bilder och historier.