Ben Affleck var Hollywoods hackkyckling under 00-talet. Han sågades – med rätta – för filmer som ”Gigli”, ”Paycheck”, ”Pearl Harbor”, ”Armageddon” och ”Jersey Girl” och vann en razzie för rollen som ”Daredevil”.  ”Family Guy” hade skämt där Affleck låg på soffan, rökte på och pruttade medan Matt Damon skrev manuset till ”Good Will Hunting” (som båda vann en Oscar för).

Affleck-hatet nådde kulmen när ”South Park”-killarna Trey Parker och Matt Stone skrev in honom i sin musikal ”Team America – World Police”. En kärleksballad om att sakna sin älskade med texten ”I need you more than Ben Affleck needs acting school”.

Nu har vinden vänt. Efter två hårdkokta gangsterstorys från Boston (”Gone baby gone” och ”The Town”) verkar ”Argo” vara regissören Afflecks biljett till Hollywoods liberala elit. Till och med ”South Park” hyllade filmen i ett aktuellt avsnitt – välförtjänt! Affleck är dessutom en mycket bättre regissör än skådespelare. 

Lägligt tajmat med USA:s allt kyligare relationer till Iran kommer ”Argo” som ett eko från det förflutna.  Det är en mysig nagelbitarthriller löst baserad på gisslandramat i Teheran 1980 där CIA:s fritagningsexpert Tony Mendez (spelad av Affleck själv) smugglade ut sex amerikanska diplomater – genom att klä ut dem till ett filmteam på jakt efter ”exotiska” inspelningsplatser.

”Du är högst en medproducent”, skrockar John Goodman som Hollywoodsminkören John Chambers, när Mendez frågar om han får spela regissör i ”science fantasy”-äventyret. Det fanns förslag att smuggla ut diplomaterna som lärare, men en fejkad filminspelning är ”det bästa, sämsta alternativet” som Mendez själv säger. Han roddar således ihop en falsk filmstudio, filmaffisch och pressträff. Lögnen måste hålla, och vem ljuger egentligen bättre än Hollywood?

Affleck har sagt att han inte ville göra en politisk film, snarare en som påminde om gamla politiska thrillers från 70-talet. På många sätt har han lyckats. Spionstämningen i ”Argo” påminner om filmer som ”Alla presidentens män” (även om Afflecks Dustin Hoffman-kalufs anno 1976 känns anakronistisk).

Men manuset är politiskt, hur man än ser på det.

Bakgrundshistorien presenteras som ett klassiskt collage av nyhetsklipp och voice-over: Statskuppen som CIA och brittiska secret service arrangerade i Iran 1953 ledde till en massa skit. Den folkvalde premiärministern Mohammed Mossadegh (som ”gett folket oljan tillbaka”) avsattes och ersattes med Shahen Mohammad Reza Pahlavi som levde i överflöd och i samarbete med CIA skapade den brutala hemliga polisen Savak.

När folket gjorde revolution mot Shahen 1979 anslöt de sig till Ayotollah Khomeini som kommit ur sin exil. President Jimmy Carter gav Shahen skydd när den iranska milisen krävde hans utlämning. Milisen stormade den amerikanska ambassaden i Teheran och tog gisslan, men sex diplomater lyckades fly och det är deras berättelse vi får följa.

Bilden av underrättelsebyrån CIA är grumlig. Mendez är en god man med ett otacksamt uppdrag att rensa upp kaoset som underrättelsetjänsten ställt till med. Han lyckas, Kanada får ta åt sig all ära (eftersom uppdraget är hemligstämplat) och allt verkar gå mot en mörk bild av en köpt och kallhjärtad statsmakt. Men mot slutet smyger sig patriotismen som feel good fram.

 USA:s tradition av att finansiera statskupper, hjälpa oljekungar och milisledare för egen vinning på bekostnad av andra länders demokrati (Chile, Iran, Afghanistan, Irak...) verkar leda till samma minnesförlust och de måste jaga sina gamla polare (talibanerna, Saddam Hussien) varje gång.

USA:s utrikespolitiska plattform liknar pappan som matar sina barn fulla av socker och transfetter och sen agar dem med rotting när de blivit tjocka och hyperaktiva.

”Argo” vill också ha kakan och äta den, och det drar ner betyget, men förstör knappast hela filmupplevelsen. Jag svalde till och med det manipulativa slutet där möjligheten att köpa alkohol på flygplanet blir symbol för friheten kontra Iran.

Maskeraden kring ”Argo” gör dock en viktig poäng. Att drömfabriken inte bara är stark nog för att dupera ilskna revolutionärer, det är en fantasi för USA att spegla sin dubbla självbild i.

Världspolis och världsförbättrare på samma gång. Det gäller Hollywood i samma utsträckning.