– Boxning används på ett helt annat sätt än andra sporter som en metafor, en bild och en symbol för någonting. Även i språket kan man se det: man kan ha någon i ringhörnan eller kasta in handduken. Författaren Joyce Carol Oates har skrivit ungefär att ”Boxning är sporten som alla andra sporter strävar efter att vara”, säger Åsa Sandell.

Läser man Åsa Sandells bok så förstår man att det inte bara är andra sporter som strävar mot att försöka bli boxning. Sporten har alltid lockat författare, filmare och andra kulturutövare. Men vad är det som lockar? 

– Dels är det dramat i ringen att det är på liv och död. Sedan har de flesta fighters en intressant personlig historia: någon som har stora problem och kommer underifrån. En underdog som i filmerna om Rocky, säger Åsa Sandell.

”Att boxas är som att injicera mening”

En annan sak som återkommer i boken är den känsla av mening och närvaro som uppstår i ringen. ”Att boxas är som att injicera mening”, säger en av de fighters som Åsa intervjuat i boken. Den känslan spiller sedan över på publik, författare och filmare. Det är den där förbjudna och nästan samhällskritiska livskänslan som är drivkraften i en bok som Fight Club.

– Den skildrar ju det här att känna sig levande, och bli ärrad och märkt av livet på ett konkret sätt, säger Åsa Sandell. 

Boxning som brutal terapi

Själv började hon boxas när hon var 28 år och arbetade som kulturredaktör. Det blev till slut 11 proffsmatcher och ett världsmästarbälte. I boken skriver hon att boxningen hjälpte henne ur ”vänhetens och vänlighetens tyranni”. 

– Det har varit en idrottskarriär, men det har också varit terapi. Brutal, men ändå terapi, säger Åsa Sandell.