Vi är i Upplands Väsby. Nu ska huset – där det i början av 1900-talet stod ”Stockholms läns idiotanstalt”, senare ”Stockholms läns sinneslöanstalt”– renoveras.
– Här bodde Axel i cirka 10 år. Från början fick han gå i skolan här, men de bedömde honom som helt obildbar, och omöjlig att lära någonting, berättar Mats Ahlsén och pekar mot den stora gula institutionsbyggnaden, som numera är täckt av byggnadsställningar.
Kallades imbecilla
Nu är det länge sedan det var anstalt här. Men hit kom Axel Bergman när han var nio år. I dåtidens Sverige kallades personer med intellektuella funktionedsättningar för idioter och imbecilla. De skulle inte vara en börda för sina föräldrar utan placeras på institution och lära sig att lyda.
– De försökte avskaffa faders- och moderskärlek, genom att sätta barnen på anstalt och säga ”glöm bort Axel, glöm bort idiotbarnet”, säger Mats Ahlsén.
Ville berätta om den som var glömd
Axel Bergman var bror till Mats Ahlséns farmor. Över 50 år av sitt liv tillbringade han på olika anstalter, innan han på 1960-talet kunde återförenas med sin familj. Mats Ahlsén hann själv aldrig träffa Axel. Men han ville berätta Axels historia för de som har funktionsnedsättningar i dag. Därför har han skrivit boken ”Axel var idiot” på lätt svenska, och den ges ut på LL-förlaget.
– Jag ville göra en biografi över någon som var gömd och glömd och inte värderad av samhället alls. Grundtanken har varit att Axels kamrater i nutiden ska kunna få en egen historia, säger Mats Ahlsén.
Svensk historia är fylld av övergrepp på personer som Axel. Han blev slagen, tvångssteriliserad och utsattes för experiment när han bodde på Vipeholms sjukhus i Lund. En period fick han och de andra intagna äta kola hela dagarna, för att man ville se om socker förstörde tänderna.
Fick komma hem till sist
När Axel var 57 år flyttade han till ett hem för personer med utvecklingsstörning utanför Uppsala, och fick träffa sina systrar och sin bror igen. Året var 1962 och synen på personer med funktionshinder hade hunnit förändras mycket.
I boken har Mats Ahlsén använt sig av journaler, register, brev och foton för att kartlägga Axels liv. Så här står det i efterordet:
”När Axel levde var det nästan ingen som visste att han fanns. Han var instängd på sjukhus i mer än femtio år. Det fanns inga minnen eller spår efter honom. Bara mamma, pappa och syster Engla tänkte på Axel. De försökte glömma men kunde inte”
– När man skriver så här lakoniskt, nästan smärtsamt, så står aldrig orden i vägen för berättelsen. Jag tycker berättelsen kryper fram bättre när man är kortfattad och koncis, säger Mats Ahlsén.