Precis som svenske amerikaresenären LasseHallström har danske Bille August återvänt till hemlandet för att för förstagången på 25 år regissera film.

Till skillnad från Hallströms ”Hypnotisören” byter Bille dock inte genre utan levererar ytterligare en filmatisering av enkänd roman. I det här fallet alltså ”Balladen om Marie Krøyer” som berättar omhur det var att leva livet i skuggan av den hylladeSkagen-målaren P. S. Krøyer.

Ska man tro den här filmen så var det nog ingetvidare.

Mycket kan man säga om Bille Augusts känslaför stora män men det är ingen tvekan om vems parti han tar här. KonstnärenKrøyer må ha varit begåvad, jo, det var han, men privat var P. S. ettoestetiskt, ömkligt, sinnessjukt och impotent svin. Med syfilis.

Några förmildrande omständigheter gesknappast, sålunda heller inte mycket till konstruktiv konflikt. Visst,dramaturgin såväl som konvenansen under det tidiga 1900-talet, tvingar Marieatt härda ut, ett tag, men från bildruta ett vet vi vart hon och filmen är påväg.

Nå, man kan av uppenbara skäl inte utkrävaoförutsägbarhet av det som redan har skett, men även om målet är känt kan juvägen dit vara njutbar.

Det är den bara bitvis här.

Men tanken är god. Spelplatsen är ju detmytomspunna Skagen, där konstnärskollektivet skildrar människans relationtillnaturkrafterna, så det naturliga – det väntade – hade varit att Bille Augustlevererade storslagna, episka bilder, men han gör tvärtom.

Fokus ligger istället på det lilla, detfamiljära. Regissören vill gå bakom kulisserna, låter kameran vara oftare inneän ute, byter piskande hav mot stormiga uppträden i kammaren.

Det är logiskt, det är konsekvent, men detfungerar tyvärr inget vidare.

Kammardramatik lägger stort ansvar påskådespeleri och personregi. Risken är uppenbar att duken, som här, förvandlastill en tvådimensionell teaterscen där repliker visserligen levereras medartikulation men inte med så mycket liv. Speciellt tydligt blir det för ettsvenskt öra när Sverrir Gudnasons kliver in handlingen som kompositören HugoAlfvén, Maries älskare.

Att reagera på teatralt agerande på duken kräver i princip inföddkunskap av ett språk, det är då man kan skönja alla nyanser, det är då man påren reflex avslöjar ett tonfall som falskt eller förvrängt. Vilket blev extra tydligt när jag diskuteradefilmen med en dansk kollega. Han tyckte också att skådespeleriet var av detkantigare slaget men intressant nog påpekade han att det inte gällde just svenske Sverrir.

Min upplevelse är som sagt den motsatta, såfort annars begåvade Gudnason öppnar munnen är det som man kan skymtadialogmanuset därinne, svårtuggat och utrymmeskrävande. Diktionen tung, jämförtmed den jämförelsevis flödande danskan från danskan vid hans sida.

 Skulden, om sådan ska utkrävas, torde alltsåligga hos Bille August som den här gången inte nådde hela vägen vad gällerpersonregi.

Eller så ville han skapa ett stycke filmadteater.

I så fall har han lyckats.