Mexikanaren Alejandro González Iñárritu gillar inte att göra det lätt för sig. Ni kommer kanske ihåg hans hyllade dramer ”Babel” och ”21 gram”, där han med hjälp av Guillermo Arriagas komplexa manus levererade filmer som var som dramaturgiska byggsatser av dåtid, nutid och drömtid.

Efter en förgiftad upphovsmannakamp mellan de två stod Iñárritu utan sin gamle parhäst och skrev nära-döden-dramat ”Biutiful” alldels själv. Den var bra, men utan de tidigare verkens finess. Dessutom en tämligen rak historia.

Men nu är han igång igen med knåpandet, och denna gång är förhållandena de diametralt motsatta. ”Birdman” är nämligen gjord i en endaste tagning.

Eller nej, det är den såklart inte, det är i princip tekniskt omöjligt, men precis som Alfred Hitchcock en gång i tiden gjorde med ”Repet”, vill filmmakaren ge oss en illusion av obruten kronologi.

För Hitchcock var det lite knivigare, han lät kameran passera bakom en fåtölj eller en bred rygg, där den mörka skuggan gjorde det möjligt att nästan obemärkt klippa till nästa tagning, medan mexikanen kan förlita sig på det digitala trollspöet. Snyggt och sömlöst är det hur som helst, och det ger ju en lätt andfådd framåtrörelse som ser till att engagemanget är på topp.

Det gör ju även det underhållande och smarta dialogmanuset, och det jäktade agerandet från en ensemble som här tvingas hålla en jäkla massa text i huvudet. Som på teatern, helt enkelt. Och det är också där ”Birdman” utspelar sig, utan att det en enda gång blir teatralt.

Michael Keaton gör en jagad själ vid namn Riggan, en gång tiden Hollywoodstjärna, känd för att ha agerat i blockbusters om superhjälten Birdman. På karriärens höst vill han börja agera på riktigt igen och köper för sina sista (och lånade) pengar en liten ruffig men anrik teaterscen på Broadway där han, när vi kliver in i handlingen, kämpar för att sätta upp en pjäs av den karge och kulturkreddige författaren Raymond Carver.

Att Keaton en gång i tiden iklädde sig Batmans trikåer gör ju inte saken sämre men just det faktumet är inte bärande, bara en klick grädde på det här mumsiga metamoset.

”Birdman” är en vig och kvick kammarkomedi, förvånansvärt lättsamt underhållande för att komma från tidigare dysterkvisten Iñárritu. Det blir mycket spring i kulisserna, råddiga relationer och en massa välriktade pungsparkar i såväl ful- som finkulturernas pompösa skrev.

Regissören och hans tre medskribenter har skapat ett gäng i olika grad egocentriska individualister som pepprar varandra med bitska repliker som att Hollywood med alla sina blockbusters ägnar sig åt ”kulturellt folkmord” och min favorit: ”Le inte, du skrämmer mig!”

Okej, det är kanske inget nytt de kommer med (förutom formen då). Underhållningsbranschen och livet sett ur ett litet teaterkollektivs ögon har vi skådat förut och åtskilliga tidigare branschskådande filmer har kackat i eget bo, men här kackas det med ovanligt skarp precision.