Populärkulturens skildringar av ålderdom är ofta i relation till ungdomen, tidigare upplevelser och den yngre generations sökande efter svar. Men i Bitte Anderssons serieroman, I slutet av regnbågen, ställs just den äldre personen i fokus.
Storyn kretsar kring 76-åriga Marja, vi möter henne när hon precis förlorat sin partner Ann till cancern och flyttar från sin lägenhet till seniorboendet Plejaderna. Hennes resa kantas av sorg och depression, men också nyupptäckten av livet utanför garderoben.
– Många kommer förlora en partner eller familjemedlemmar så det är ett allmänmänskligt tema. Men det blir mer extremt för Marja eftersom hennes partner var den enda personen som hon vågade vara sig själv inför, säger Bitte Andersson till Kulturnyheterna.
– Även om samhället förändrats så är Marja väldigt hämmad av att ha vuxit upp i en homofob miljö och tid. I boken kommer hon för första gången i livet i kontakt med ett community där hon kan släppa ned garden och hittar gemenskap och vänskap på ett sätt som är helt nytt för henne.
Grund i intervjuer med pensionärer
Boken följer ett narrativ som leder läsaren mellan dåtid och nutid, både utifrån huvudkaraktären Marjas perspektiv men även de andra boende i huset: Inez, Ove och Millan för att nämna några. Minnesklipp från 70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-tal varvat med nutid: Den årliga sommarfesten, filmklubben och inträdet i ett nytt kompisgäng. Komiska scener varvas med mer allvarliga.
Boken är fiktiv, men har sin grund i intervjuer med äldre HBTQ-personer. Utgångspunkten för samtalen var en timme, men de sträckte sig ibland uppåt sex timmar, berättar Bitte. Och en sak som överraskade beskriver hon vara öppenhjärtigheten: att personer som kanske levt i garderoben väldigt länge eller varit väldigt diskreta ändå direkt ville berätta om sina liv och upplevelser.
– HBTQ-historia, och egentligen alla marginaliserade gruppers historia, brukar sällan komma med i den vanliga historieskrivningen. Så därför kände jag också att det varit stärkande för mig att få höra de här tidigare generationers erfarenheter.
– Jag tolkar det som att det inom HBTQ-communityt kanske funnits en starkare solidaritet och känsla av vänskap och närhet tidigare när förtrycket var mer våldsamt. Då kanske det var mer självklart att ha den här tilliten och intimiteten även med folk man inte känner för att man delade en utsatthet, och det har kanske gått lite förlorat i takt med att man vunnit rättigheter och öppenhet i dessa frågor. Men självklart skulle jag inte vilja vrida tillbaka klockan.
Bitte Andersson: ”Stärkande för mig”
Bitte beskriver även att hennes erfarenheter från att ha arbetat i hemtjänsten, samt att människor hon mött under tiden som hon drev den feministiska och queera bokhandeln Hallongrottan i Stockholm har spelat roll för de berättelser som boken tar upp.
– Det är häftigt att vara äldre, för man kan utvärdera sina beslut och se längre konsekvenser av saker, säger Bitte. Det var en kvinna som sa, ”jag tror att det hade varit bättre för alla inblandade om jag inte hade fått barn”. Det är hård grej att säga, men det är häftigt rent existentiellt att man kan vara på en plats i livet där man kan säga och utvärdera sånt.