Det är tonfallet som gör denna berättelse så fascinerande. Johanna Adorján rekonstruerar den sista dagen i sina farföräldrars liv nyktert och nedtonat.

Här och var strör hon in en självironisk kommentar eller en lustig familjeanekdot, men i huvudsak närmar hon sig sitt ämne som en journalist, samlar fakta, intervjuar släktingar och vänner, och så fyller hon ut luckorna med egna fantasier.

Ja, själva dödsdagen och vad farföräldrarna gjorde då kan hon ju inte veta så mycket om.

Hon kände dem inte ens särskilt väl och just därför vill hon veta varför de tog livet av sig.

Farfadern hade suttit i koncentrationsläger, farmodern hade hållit sig gömd under ockupationen, men hennes föräldrar hade avrättats.

De överlever nazisterna, men flyr Ungern efter 1956, kommer till Danmark, anpassar sig och framstår de gånger Johanna träffar dem som typiska danskar ur den rökande bildande borgerligheten. Tillfreds.

Kommer hon fram till ett svar?

Hon tar omvägen över sig själv. Det här är också en berättelse om att komma till självförståelse.

Hon är uppvuxen i Tyskland, precis som för farföräldrarna finns det judiska för henne bara som en frånvaro, något man inte talar om. Men genom att fördjupa sig i sin farmors historia kommer hon att känna igen sig själv i henne, framför allt de negativa sidorna.

De är båda lynniga och egocentriska, inte för att de är kaxiga utan tvärtom för att de är övertygade om att inte vara älskade, inte vara hemma någonstans. Det vill säga farmodern har bara sin man.

Och det är därför hon väljer att dö med honom?

Det är det vackraste svaret, skriver Johanna Adorján, väl medveten om att många hellre skulle söka förklaringen det traumatiska förflutna.

Hennes vackra bok övertygar i alla fall mig om att det var av kärlek farföräldrarna valde att dö tillsammans.