– Om det är min biografi? Nej, min biografi är mycket värre, säger Susanna Alakoski med ett snett leende. Blicken som möter kameran är fylld av lika delar galghumor och trots.

Citatet kommer ur en intervju om romanen ”Svinalängorna” från 2006, Susanna Alakoskis Augustprisbelönade genombrott som en av sin generations stora arbetarförfattare.

En berättelse i taget

Romanen skildrade huvudpersonen Leenas uppväxt med alkoholiserade föräldrar, men det skulle dröja tills 2012 innan den 52-åriga författaren började berätta om sin egen barndom.

I dagboken ”Oktober i fattigsverige” reflekterade Alakoski över sin egna bakgrund, samtidigt som paletten breddades till att rymma berättelser från det samtida Sveriges fattigdom och hemlöshet. ”En skambok om att komma ut ur fattiggarderoben”, beskrev författaren det som då. Nu är Susanna Alakoski tillbaka med uppföljaren ”April i anhörigssverige”.

–Jag arbetar med en krossad vas i taget. Den här gången är det anhöriggarderoben jag kommer ut ur. Boken handlar om priset av att förlora människor jag älskar i missbruk: Att skilja fysiskt från anhöriga trots att de fortfarande lever, säger Susanna Alakoski.

Socialt arv

Susanna Alakoski växte upp under svåra förhållanden. Hennes pappa var alkoholist, brodern blev missbrukare och Susanna själv hamnade på fosterhem. Att skriva en rak självbiografi om uppväxten är fortfarande omöjligt, trots att lång tid har gått. Istället förs resonemangen i nutida dagboksform, och handlar lika mycket om andra som om författaren själv.

– Det här är den värsta boken jag skrivit. Jag blev fysiskt sjuk: hjärtklappning, högt blodtryck, inflammationer. Jag fick skriva boken i attacker för att orka, säger Susanna Alakoski.

Stöd i sorgekören

”Missbruk går i arv. Det gör även anhörigsorgen. Efter en generation kommer nästa, som skäms”. Orden från den nya bokens baksida sätter tonen till berättelsen om ett land där var tionde person är alkoholist. Hur många anhöriga finns det då? Vad gör det med en människa att växa upp med en missbrukare?

– Det handlar om rätten att sörja på något sätt. De som förlorat nära och kära i sjukdomar, trafikolyckor eller liknande –  där är sorgen mer tillåten. Vi som tappar dem till missbruk... Det blir en sorts stumhet. Att leva med missbrukare innebär att ta död på sig själv, alla dina känslor blir åsidosatta. Du måste avveckla dig själv och ha fokus på annat hela tiden, jag upplevde det till slut som att jag inte levde, säger Susanna Alakoski.

Du använder konsekvent ordet vi istället för jag i boken. Varför det?

– Att växa upp i missbruk är känslan av att vara ensam i världen. Men när man blir vuxen inser man att det finns en kör av anhöriga: Min bror knarkade ihjäl sig, pappa hoppade från en bro, mamma sköt sig – historierna kommer som en tsunami. Jag blev mindre ensam, därav detta vi. Jag kunde ställa mig i kören och sjunga, säger Susanna Alakoski.

I Babel på söndag kan du se en längre intervju med Susanna Alakoski. SVT 2, söndag klockan 20.00. ”April i anhörigsverige” ges ut i april.