Breven söker sig bakåt i historien, det första är skrivet 2015 av huvudpersonen Ahmed till hans döda mor, det sista 1990 till Ahmed från en barndomsvän. Men det handlar uteslutande om denne Ahmed, en 40-åring som går tillbaka i sina egna spår och återupplever en rad olyckliga kärleksrelationer.

Koloniseras av sin älskare

Ahmed är homosexuell i ett Marocko där homosexualitet officiellt inte existerar, hans mor har valt att sätta allt sitt hopp till sin äldste son medan Ahmed är oälskad. Han har bara en vän och like när han växer upp och måste dölja sig, även för sina närmaste. En fransman ur den parisiska frigjorda överklassen tar med honom till Frankrike. Men friheten har sitt pris, han förlorar en stor del av sig själv, sina rötter och sitt språk och formas – ja koloniseras – av sin älskare till ett slags skyltdocka, en vacker och välklädd arabisk kropp som kommer att ratas när den börjar åldras.

Vemodigt, vackert och känsligt

Ja, han är bränd. Det handlar inte bara om den vånda det kan innebära att vara homosexuell och osynliggjord, det handlar också och inte minst om exilens och kolonialismens effekter. Ahmed blir aldrig fransman, han har med mycket milt våld tvingats underkasta sig den franska kulturen, livsstilen, språket. Och i den processen har arabiskan, som för honom är kärlekens och jämlikhetens språk, stelnat till ett barndomsminne, inkapslat i en värld han inte längre har tillgång till och kanske aldrig haft tillgång till.

Det är en mycket vemodig och vacker bok, skriven på en hudlöst känslig prosa som väcker läsarens inlevelseförmåga. Det är framför allt Taïas förmåga att gestalta känslor som imponerar: Man måste ha ett hjärta av sten för att inte känna den smärta, längtan, hat och åtrå som Taïa skriver fram.

Den som är värd att bli älskad är översatt av Håkan Lindquist och Davy Prieur.