Du kommer inte att komma hem. Du kommer inte att jordfästas.
Men tonåriga Milde kommer att bli en hjälte som det pratas om länge, kanske alltid. En självuppoffrande räddare, en fanatisk martyr, en ung kvinna som såg makten i ögonen och gjorde motstånd – lite som den teen spirit i vapenfrågan som nu skakar om USA.
Jag gör det för mina systrar och för Utkanternas skull, säger Milde i Balsam Karams starka debutroman Händelsehorisonten, en science fiction-berättelse och dystopi om vår samtid.
Milde och andra kvinnor och barn – inga män – har fördrivits till Utkanterna av soldater, som efter att ha upplyst om de moment 22-skrivna reglerna för att ansöka om behörighet att ta sig därifrån, har lämnat dem åt sitt öde.
I Utkanterna överlever man på sopor och på att sälja strunt till missnöjda vita turister, frysa, svälta och se livet röra sig mot döden. Det finns ingen livets egen händelsehorisont – bara den som romanens titel handlar om, gränskanten runt de svarta hål som trollband världen via Stephen Hawkings forskning, de som slukar allt som kommer i närheten så att vidare information eller medvetenhet tar slut.
Men livet pågår i Utkanterna trots allt, en primitiv skola inrättas, ett svagt samhälle byggt på gemenskap och utsatthet: en utopi ritad i sand. I sådana förtvivlade samhällen sker för eller senare en revolution och Milde blir en upprorsflicka som sprider hopp, rädsla och styrka.
När hon tillfångatas torteras hon – minns valfri medierapportering om summariska avrättningar, krigshandlingar eller sexuella övergrepp – och får välja mellan döden eller att skickas ut i rymden till de svarta hålen. Samhällets makthavare är intresserade av den isande evigheten, och söker en rapportör att skicka till dödens närhet. Milde är ett perfekt offer, en idealist som är älskad av många.
Det här är en mörk och realistisk bild av nuets grymheter, med människor på flykt, kåkstäder, murar, en kronologi från Gulag via Guantanamo till dagens alla europeiska förvar och glömda förorter. En brutal och skräckinjagande värld men Karam berättar i omtagningar – som poetisk dikt med refräng. Det skapar en tidlös mytisk värld. ”På jorden på en plats som vilken annan som helst”. På ”marken vilken mark som helst”.
Jag läser den som en uppmaning till oss i nuet att vända blicken mot vår avtrubbning, våra Thailandresor och Viva Espana-blindhet, räkna hur mycket mänsklighet vi har kvar. Hur mycket värdighet. För det är en text med ett anspråksfull tilltro till människors storhet. Mildes mamma varnar för den lilla död som inträffar när vi vänder oss bort: ”minns ni hur det kunde ha varit och hur det aldrig någonsin blev så, trots allt? Glöm nu inte bara för att glömska passar oss för stunden – glöm inte bara för att glömskan just nu är möjlig.”
Glömskans litteratur finns i Torgny Samuelssons kontrafaktiska dystopi Kafkapaviljongen från 2014, som handlar om ett Sverige som blev nazistiskt lydrike, och om den litteratur som ”omskolade” författare där tvingas skriva för att folk inte ska dö själsligt när de inser vad som pågår, och att de inte kan hindra det. Men Mildes uppdrag är att vårda minnet.
Två saker laddar Balsam Karams roman med osäkerhet. Att hon vänder kronologin, så att romanen börjar med det brutala slutet, och slutar i brinnande uppror.
Det andra är att porträttet av Milde – författarsignaturen ”en av Utkanternas mödrar som varit grönsakhandlare” ger verket karaktär av hjälteepos – är så helgonlikt att man betvivlar att det är sant. Den osannolika hjältesagan ska kanske få oss att förstå att den är en fantasi skapad av dem som måste överleva i utkanterna, världen över. En dröm.
Sci-fi-romanens undersökning av alternativa världsordningar fastnar ofta i destruktionens underhållande kraft, men handlar om hopp. Och idag är det som om världsordningen ropar på dystopin som genre för att kunna berättas.
Den skrivande kvinnan återkommer i Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, i Philip Teirs Så här upphör världen och i författaren (och bibliotekarien) Balsam Karams roman om Mildes dåd. Kvinnorna rapporterar om makt och civilisation och om vem som har rätt till lycka.
Den sociala oro som börjar synas i film och romaner när klassklyftorna vidgas till svarta hål, har ofta haft en försonlig ton hos filmvärldens serietidningshjältar, Harry Potter, Hungerspelen och i oändliga spinoffs. Lyckliga slut framför bibliotekets öppna spis som i The day After Tomorrow.
I Händelsehorisonten finns helt andra eldar. Man blir upplyft förtvivlad av den.