”I en skog av sumak” är en lite annorlunda Östergren-roman: rakare, enklare till formen, inte lika full av de lönnfack och skumraskhörn som han brukar bygga sina romanvärldar av.
Men ändå: det är en ju en roman av Klas Östergren så den handlar om tillvarons gråzoner, om hur Sveriges förändring färgar av sig på sina medborgare – det är ju inte bara vi som är i samhället. Samhället är också i oss, som Östergren skriver Nietzsche-inspirerat, fast han kallar samhället för ”skogen”, den av sumak som ligger på ”allmänningen” i förorten.
Kenneth Jansson går i en fattig, våldsam skola där det enda ljuset är en pytteliten graffitti på skolfasaden som säger ”Allt nu!” som makten missat. Till skolan kommer Dan Schoultze, en ensam och mondän kille som verkar borttappad utan att skämmas ett dugg. Hans syster Hellen är som tagen ur en indiefilm om självsäkra unga vackra dagdrivare. De börjar umgås och lära varandra seder och bruk i skilda klasser och ekonomiska förutsättningar.
Det är en attraktiv och lite distanserad beskrivning av 1970-talets hippie-era i Stockholm, där man hänger på Tehuset och röker på och aktar sig för att ha sex med samma person flera gånger, för det verkar borgerligt.
Berättaren Kenneth Jansson är en ljusomstrålad lillgammal betraktare som färdas mellan två världar – och drömmer om att ”beskriva”, här finns en självbiografi finstilt inskriven – mellan den lilla lägenheten med mamma som syr extra åt vanskapta människor på kvällarna, och den stora villan med de nya vännerna. Den blir som en ambassad, där man kan stanna en stund men där tryggheten aldrig kan vara för alltid. Själva ambassadidentiteten drar också till sig olika intressen.
I lägenheten tvingas Kenneth och hans mamma höra klasskompisen Håkans mamma och pappa supa och slå ihjäl varandra långsamt. Till tonerna av Beatles ”Yesterday” på repeat. Och när pappan dör tar Håkan, med sitt vackra ”förlorarleende” hans plats vid köksbordet.
Att ingen gör något, tänker Kenneths mamma och skickar in sin son för att låna en kopp havregryn – för att åtminstone avbryta våldet. Men mer gör de inte. Det förföljer Kenneth: allt man inte vågar eller har rätt till. Att Håkan ler så undfallande att Kenneths egen skam blir som skräddarsydd.
Klas Östergren döljer ofta politiken i gåtor för läsaren att avslöja. Här göms, återigen, en historia om människors utsatthet, om våld och missbruk och olycka som det starka samhället inte räknat med, inte ser. Men som bakom en tunn slöja av rök bara.
Det är en tillvaro full av främmande makt(er); alkoholisterna som slåss mot intet på gatan, syskonen Dan och Hellen vars pappa är amerikansk militär samtidigt som Vietnamkriget får en ung generation att vakna politiskt och känna avsky för den förljugna vuxenvärld som låter det pågå.
Det är slutet på en värld som den såg ut för 40 år sedan, men den blåser som en sorgsen dimma mot vårt nu där unga människor dör på resan mot nya världar, i nya krig. Så blir det här – i en mycket underhållande roman, där statsministrar, tv-producenter och expediter i coola indiska butiker gestaltas som om de just kom in genom dörren med blankskor, träskor och sandaler på – en berättelse om klassresans alla avgrunder och gläntor.