Livets böjning finns i en barndom i de ”syndiga” hamnkvarteren i Marseille, där mormor utnyttjas som både sömmerska och prostituerad av sjömännen som passerar, pappor är några slags väsen som dyker upp ibland och mamma är en stark kvinna som arbetar för franska motståndsrörelsen i det andra världskrig som pågår. Det är fattigt, hungrigt, det luktar sardiner och rädsla, men man överlever böjd.
Men rädslan är ingenting mot den som uppstår när familjen flyr upp i bergen och mellansystern Sandrine blir kär i judiska Levi och deras kärlekshistoria upptäcks av en nazistisk soldatgrupp. Hela byn straffas brutalt men Sandrine överlever som sexslav och blir gravid innan hon lyckas fly.
Dysfunktionell familj
Hon kommer till ett skånskt landskap och blir så småningom ingift i en frusen överklassfamilj för att göra tjänst som vacker galjonsfigur åt en man som inte älskar kvinnor – och föder sin dotter Vera – som i sanning på hennes modersmål franska. Det är ett arrangerat äktenskap i en dysfunktionell familj som tagen ur en Ingmar Bergman-film med tickande klockor, teatraliska söndagsluncher och olyckliga kvinnor och män som hatar varandra under ytan.
Liknar en ond saga
Anne Swärds romaner är alltid storartade i sin ton, skrivna med starka stämningar och stora ord – det är lite som en vacker målning av danska Vilhelm Hammershöi, där man anar hemligheter på andra sidan dörren, och när jag beskriver ”Vera” så liknar den en ond saga, lite overkligt stiliserad som en Riddar Blåskägg med en inspärrad kvinna.
En flykt som aldrig tar slut
Men grunden är alltid kärleken skildrad som en fara (”Akta dig för kärleken” hette samlingsvolymen med Swärds romaner från 2015.) Antingen är kärleken förbjuden, eller direkt livshotande. Och lika mycket handlar ”Vera” om hur det kan gå till att bli bestulen på förmågan att älska, om en flykt som aldrig tar slut.
För Anne Swärd har, inser jag när jag läst klart, egentligen trots all dramatik i romanen, bara beskrivit början på något förfärligt, första kapitlet i generationer av kärleksbrist. Vera är bara det första oälskade barnet. Sandrine inte den sista flyktingen.
Fångenskapen blir ett modersarv
Det finns i romanen ett lite underutnyttjat spår som handlar om sexualitet och striden för fri abort i efterkrigs-Sverige, som understryker hur lite friheten är värd om man inte kan använda den, om kvinnokroppen som i scen efter scen används, putsas, skadas eller göms. Hur den fångenskapen blir ett modersarv till barnet Vera, en påminnelse som kommer att tynga och plåga henne. Och då blir det här en berättelse om undvikandet i livet, som den oväntade rörelse som en hare gör för att komma undan sin förföljare på ett fält, den kringgående rörelse som kallas lycka.
”Lycka” är det första ordet Sandrine får lära sig på svenska av sin man, och det enda. Och det sätter tonen för hela romanen: vad är det vi undviker när vi jagar lycka?