Det var mediernas fel. När bokmässans före detta vd Maria Källsson skulle utvärdera höstens katastrofala besökssiffror lät det ganska tjurigt. Hon talade om idel svarta rubriker och ett fokus på en liten extrem aktör, i stället för på alla härliga författare och de samtal som fördes på mässans golv. Där fanns inte en tillstymmelse till självkritik.
Samma brist på självrannsakan går att läsa i det pressmeddelande som skickades ut i går, där mässan meddelar att Nya tider inte är välkomna nästa år då deras medverkan flyttat uppmärksamheten från vad bokmässan egentligen handlar om, vilket man hävdar är litteratur och läsning.
Att det var bokmässans eget farsartade vankelmod som blev startskottet på denna följetong är man inte särskilt villiga att erkänna. Först var Nya tider välkomna, sedan inte, och därefter fick de komma igen. Och igen. Nu: inte. Slarvigt genomförd research om utställarna och slarvigt tänkta tankar om yttrandefrihet har de senaste åren präglat bokmässans agerande.
Genom att upplåta plats åt högerextrema nationalister, förintelseförnekare och homofober äventyrar man deras fienders vilja att delta. Och att det är bland dessa så kallade fiender, i det depraverade avantgardet, bland humanister, kosmopoliter, HBTQ-personer och feminister, som våra mest intressanta författarskap finns tycks bokmässans ledning ha missat.
Att många av litteraturens unga röster i år uteblev gjorde att Svenska mässans montrar kändes tomma, både på besökare och på idéer. Johannes Anyuru, Hanna Nordenhök, Karolina Ramqvist, Ida Linde, Tone Schunnesson, Athena Farrokhzad, Elisabeth Hjorth, Elise Karlsson och Jenny Tunedal, för att nämna några, befann sig på andra platser i Göteborg.
Som argument för Nya tiders närvaro anförde bokmässan den fria åsiktsbildningen. Och ja, att bjuda in Nya tider innebär att öppna upp för en viss typ av samtal, men det innebär också att stänga dörren för andra. Det är väl principiellt okej, men det är nära nog oanständigt slappt att snyfta om stora stygga pressen när det beslut man fattat kritiseras och får kommersiella konsekvenser.
Om bokmässan ska kunna vara en relevant aktör i litteratursverige framgent var gårdagens besked om att porta Nya tider antagligen nödvändigt. Synd bara att handlingen varken bottnar i ett konstnärligt och politiskt patos eller i en insikt om egna tillkortakommanden. Man kan kalla det ett resultat av en ideologilös kapitalism: besökssiffrorna sviktade. Bokmässans position har varit, och tycks förbli, den tjurige kappvändarens. Kanske är jag åpen, men jag hade önskat ett djupare resonemang om vilka samtal som är viktiga att föra, och om vems röst vår offentlighet ska värna, av dem som påstår sig vara intresserade av litteratur.