När Bokmässan startades långt bak på 1980-talet var det mycket gnäll i förlagsbranschen. Visst genererade mässan massor av medial uppmärksamhet, men vem tjänade egentligen på det? De stora förlagen bekostade festen med sina stora, dyra montrar, men ofta var det småförlag eller seminariegäster som la beslag på medieutrymmet.

Och – återkommande – varför måste mässan ligga i Göteborg? Det var ju bara opraktiskt och dyrt när alla förlagen, ja hela det litterära Sverige, låg i Stockholm? Flera år in på 90-talet pendlade de större förlagen mellan att hoppa av och på och var kritiska och hotade att fimpa hela den här göteborgsgrejen genom en bred bojkott.

Nu, en bra bit in på tjugohundratalet, är samhället gudskelov mera dynamiskt, mera mångpoligt, det offentliga samtalet enormt mycket mera polyfont – och den gamla, löjliga och förstockade, Stockholmsdominansen är uppluckrad. Det beror förstås inte bara på Bokmässans framgångshistoria, men i den svenska versionen av kulturlivets utveckling mot mångfald har det spelat en viktig roll att den stora mässan finns och att den ligger i Göteborg. Därför ger det ett tämligen knäppt intryck att den heldigitala Bokmässan 2020, förvisso av coronaskäl, i praktiken utspelar sig i Stockholm.

Mässgeneralen Frida Edman tillbringar mässhelgen i Stockholm. Från invigningen på Fotografiska, över de spännande samtalen och panelerna – nära nog hela Bokmässan äger rum i kungliga huvudstaden varifrån celebriteten strömmas ut till den bokälskande menigheten i landsorten. Det är lite sjukt. När nätet gör kontakterna gränslösa och platsen oviktig – då är den enda effekten att etablissemanget slipper resa till Göteborg. Deprimerande.