Blott Sverige svenska krusbär har – C J L Almqvists vers, diktad i exilen i USA, gör sig påmind när jag läser Gui Minhais dikter från fängelset i Kina. När hoppet om återseende är förlorat finns minnena av hemlandet kvar, destillerade till ögonblick av stilla lycka: Smaken av ett bär eller en insjös mjuka vatten mot varm hud.
Gui Minhai diktar om sitt liv i Göteborg, lata dagar vid Delsjön, Lucialjus i mörkret, besök hos Jonas på Lilla torg. Det är Jonas Alströmer han pratar med, sitter på sockeln till hans staty och lättar sitt hjärta för en som också var ”anspråkslös och enkel som en potatis” och ser att tiden och vädret ”förvandlat potatisen till koppar”. Jag tog en promenad för att se det han såg, men där står bara en man som håller om en käpp och lutar sin haka mot kryckan. Det är minnet och dikten som förvandlar Alströmer till den han egentligen var, inte en hjälte, utan någon som såg att en grå liten knöl kunde rädda från hungersnöd, Sveriges förste potatisätare, en av alla ”Svensson” Gui Minhai längtar efter.
Fängelsepoesi är en genre som har funnits lika länge som poeter har fängslats, och somliga blir poeter först i fängelse. Även den som berövats frihet, papper och penna kan dikta och smuggla ut sina ord. Sovjetiska dissidenter, afrikanska frihetskämpar, motståndsmän och -kvinnor under alla slags förtryckarregimer har diktat från fängelset.
De flesta har varit fångar i sitt eget land, Gui Minhai är fånge i det land som sedan 30 år inte längre är hans. Han är en svensk medborgare som med sina ord misshagat Kinas makthavare och förts bort när han var på resa i Thailand. Hans fängelsedikter vittnar om total isolering, han är främmande i sitt forna hemland, har ingen där som driver hans sak, och Sverige framträder nu för honom som i en saga från forna tider, med en vänlig kung, vardagliga människor, enkla nöjen.
I en av de starkaste dikterna förs han uppför Mekongfloden, som flyter genom sex länder, mot Kinas mörka hjärta. Han ser inget men hör floden och plasket när hans utslagna tänder faller i vattnet. I cellen ritar han med fingret på väggen, ett bröd, en dörr och frågar: Vem vågar påstå att brödet inte går att äta, att dörren inte går att öppna?