Postmodernismens centrala tanke är att det finns ett element av makt i sanningen. Alltså i vad som hålls för sant i ett samhälle vid en given tidpunkt.

Det är en tanke som kan dras olika långt: börjar i närmast en självklarhet och slutar i bisarr överdrift. I det meningsfulla utrymmet däremellan har mången klok analys gjorts. Inom postmodernismen har man dock haft en dragning till överdriften, till argumentet som får läsaren att tappa hakan.

En konservativ intellektuell som Johan Lundberg är naturligt skeptisk till en tankeriktning som misstänkliggör tradition, auktoritet, kanon, just det som ligger det konservativa hjärtat närmast. Skulle det bara vara förklätt maktspråk?

”När postmodernismen kom till Sverige” är en stridsskrift. Den ska läsas med garden uppe. Men den kritik Johan Lundberg riktar mot det postmoderna komplexet är i huvudsak relevant.

Boken är dessutom rolig så jag rekommenderar den tveklöst till läsning för den som är intresserad av det symboliska kapitalets finansvärld.

Huvuddelen av boken ägnas åt en granskning av hur postmodernismen etablerades i den svenska offentligheten. Johan Lundberg utför detta i form av en närstudie av författaren, kritikern, akademiledamoten Horace Engdahls karriär – byggd just på att introducera och försvara postmodernismens ekvilibristik i den svenska kulturdebatten.

Lundberg kallar det litteratursociologi men berättelsen handlar om så få personer att det snarare tar formen av en äventyrsberättelse om ärelystna unga män (samt enstaka kvinnor) och deras öden på kultursidorna. Hur det gick till när all denna prestige vanns?

Så trots sin avsikt att ta avstånd från postmodernismens evinnerliga maktkritik, demonstrerar Johan Lundberg hur fruktbar en sådan analys kan vara. Han gör en maktkritisk sågning av maktkritiken.

Slutmålet för Lundbergs holmgång är varken Horace Engdahl eller postmodernismen, båda mer eller mindre uträknade nu. När stridsyxan till slut landar på eggen, är det den svenska skol- och universitetsbyråkratin den kilar fast sig i. Där det skvalpar runt en massa nedbrytningsprodukter från de höga postmoderna teorierna som gör att man rutinmässigt kan slå fast drastiska teser som att kunskap är socialt konstruerade “sanningar” – inom citattecken – och därmed generellt föränderlig.

Just där man skulle haft störst nytta av en klar och robust insikt om skillnaden mellan fakta och fiktion, sant och falskt, kunskap och okunskap, där svävar man på målet i sådana frågor.

Det, menar Johan Lundberg, är illa. Jag håller med.

Visst är det delvis en karikatyr av postmodernismen han bekämpar – det hör till polemikens natur – men detta är ändå en angelägen och vital bok.