När vi föds lär vi oss språket av den som tar hand om oss. Modersmålet.

Men vad händer den dag en förälder förlorar förmågan att tala, av trauma eller sjukdom, blir en stum gestalt? 

Detta handlar Johanna Ekströms ”Meningarna” om, som en vandring på gatorna, genom tiden. ”Jag skriver om min mamma. Nu måste jag gå till min mamma.”

Alla dessa mammaböcker att vara tacksam över. Mammor som av alkohol, sjukdom, politiska beslut går under. Och de vuxna barnen som skriver om det nya land som öppnar sig när hon inte finns. Jag minns modersporträtten i böcker av sönerna Erik Wijk, Peter Handberg, Peter Sandström, Kristoffer Leandoer, Magnus William-Olsson, Jonas Gardell.

När en dotter till en dotter, som Linda Boström Knausgård eller Nina Bouraoui, skriver om modern handlar det oftare om att patrullera gränsen som bor granne med längtan. Vilja ha sin mamma, aldrig vilja bli som hon.

När Ekström skriver om sin mamma författaren Margareta Ekström, som för drygt 25 år sedan fick en stroke som tog ifrån henne talet, har hon en sällsynt möjlighet att skriva sig igenom tunnlar av generationer eftersom hennes mammas författarskap också ägnat sig åt mödrar och döttrar.

Det blir också ett värn mot den integritetskränkning som lurar i att skildra sin mor så utsatt, denna kvinna vars kontrollerade svala liv tagits ifrån henne – nu ljuder hennes egen röst med auktoritet genom texten. Den bär, men den påminner också om det som gått förlorat. Och det är hennes dotter som bestämmer över den nu.

För det här är en autofiktiv berättelse med språket och orden som huvudpersoner. Vad blir en mamma utan sitt språk, när det var orden hon levde i.  Johanna och hennes bror vårdar henne genom decennierna, har dåligt samvete, oroar sig, och måste slutligen fatta beslut om äldreboende ovanför sin mammas huvud. Att se denna integra eleganta kvinna kutryggig bland andra ”brukare” runt matbordet, äta och dricka det hon egentligen – vad nu egentligen numera är -  inte tycker om, är som att se sitt lilla barn på dagis för första gången. Omplanterat med en främmande lukt. Övergivet?

Den skamliga vreden fångas så väl, vreden över att ha förlorat sitt tidsvittne, vreden över all tid som passerar medan dottern går och går till sin mamma utan att komma fram. Vreden hos den sjuka som vet – bortom språket – att hon borde vara tacksam men vill ha sitt liv tillbaka. 

Det här är också en urberättelse om den svenska folksjukdomen stroke, som kan ge afasi men också personlighetsförändring, men lika mycket en skildring av syskonskap, och en rannsakan av oförmågan att älska utan att göra om sina känslor till plikt för att stå ut.  Barndomen tornar upp sig i detaljer som ekar av uppgörelseromanen ”Om man håller sig i solen”.

Johanna Ekströms författarskap har ofta lidit av en viss behagsjuka, med ett kokett, garderat språk.

Det är i hög grad borttvättat ur ”Meningarna”, som nog är det bästa hon gjort. Det är en friktionsrik känsloundersökning om våldet i omsorgen, om den slags odödlighet – människan som skal –  som uppstår när minnena blir oåtkomliga för språket.

Två skarpa verk om den nästan jagupplösande hemlösheten är Jenny Tunedals diktsamling ”Rosor skador” och Marie Petersons roman ”Du tror du vet allting” . Ekströms ”Meningarna” blir en syster till dessa döttrar som sörjer och saknar en vålnad.

”Jag dör hela tiden för du kan inte vårda mig. Du ger mig frihet men det är som att falla genom utsikten du fångar så fint i skrift.”