Julie Lindahl föddes i slutet av 60-talet i Brasilien, i en tysk släkt som utvandrat dit efter andra världskriget. Den tyska identiteten var viktig och stark i familjen, som drev flera jordbruksföretag med diffusa och grandiosa expansionsplaner. Om familjens patriark, lilla Julies morfar – Opa på tyska – sades det att han under kriget drivit stora jordbruk i det av nazityskland ockuperade Polen, och att skälet till utvandringen var att söka bättre affärsmöjligheter i Brasiliens växande ekonomi. En duglig lantbrukare som aldrig brytt sig om politik. Och sen pratar vi inte mer om det. 

För en utomstående – och efterklok – betraktare har alla varningsklockor redan börjat ringa: Det är väl uppenbart att Opa var en gammal nazist. En Eichmann i mindre format. 

Ja, upptakten på Julie Lindahls berättelse ser illavarslande ut, men hur skulle lilla Julie kunna veta det? Hon var ju ett litet barn, som växte upp mitt i familjens lögnbygge. Ett litet barn som formade sina band av livsnödvändig trygghet och kärlek, byggde sin grund av tillit och moral och sin världsbild med det som stod till buds – i en miljö präglad av nazister som sopat igen spåren efter sig, och som tagit sig till Latinamerika med rätt mycket av härskarmentaliteten intakt, samt deras barn – Julies föräldrageneration – fastfrysta i förnekelse och tigande. 

Den här boken är berättelsen om hur Julie Lindahl som vuxen till sist slutar fly från sitt förflutna, och istället vänder sig om för att möta det och tvinga fram sanningen ur det. Vad gjorde morfar och mormor under kriget, varför lämnade de Europa, varför får inga frågor ställas om det förflutna – och varför plågas Julie själv av skuld och skam? 

“Pendeln” är en ganska stram och avklarnad berättelse, väldigt precist komponerad och genomborrad av en kärv ton av smärta och allvar: insikten att sanningen, hur vidrig den än är, erbjuder den enda vägen framåt. 

Det är en händelsedriven berättelse, en research-thriller som förs framåt av andlösa cliffhangers; arkivbesök med alltmer fruktansvärda dokumentfynd. Alltmer ångestfulla konfrontationer med den älskade mormor, värmen i Julies barndom, den kärleksfulla och eleganta förintelseförnekaren, en bit under den kultiverade ytan fortfarande nazist. Resor i mormors och morfars fotspår i Polen, mellan storgodsen där han härskat som utsänd representant för herrefolket, en SS-man och storbonde med slavarbetare i sin tjänst. Återvändandet slutligen till barndomens brasilianska landsbygd, till den tyska exilmiljön där nazismen överlever än idag i en halvöppen skuggtillvaro.

Bokens centrum kan kanske sägas vara mötet med en gammal lantarbetare i Polen, som växt upp med sin familj på en av Julies morfars gårdar och som minns hans våld, misshandel och brutalitet. Ett centrum i berättelsen av kompakt mörker, där också en papperstunn strimma ljus och hopp tränger in. Det är ett möte mellan människor, mellan barnbarnet som plågas av skuld och den gamle mannen som har skräckfyllda barndomsminnen av den skyldige. 

Svaren på frågorna Julie Lindahl ställer är att både mormor och morfar var med i SS – alltså nazistpartiets militära gren och ideologiska elit. Morfar inledningsvis i SS ökända kavalleri som gick in efter armén vid ockupationen av Polen för att jaga motståndsmän och judar och säkra makten med terror och mördande. De hörde till de många nazister som undgick ansvar och som skickade skulden vidare – till en överslätande omgivning, till familjelojaliteten, till barn och barnbarn. 

Hur det där fungerar – när den icke-erkända skulden går i arv, hur barnets liksom hjälplösa kärlek till sina närstående blir ett utpressningsverktyg – lyckas Julie Lindahl i sin bok göra plågsamt levande och konkret.