Don Quijote hade förläst sig på romantiska romaner och red ut på jakt efter kärleken. Året var 1605 och läsarna av Cervantes berättelse om den förvirrat klarsynte riddaren fick på köpet en rundmålning av Spanien, särskilt landets dåliga sidor. Salman Rushdies nya ”Quichotte” skildrar, med Quijote som förebild, vårt eget undergångsmärkta samhälle.
Rushdie har aldrig varit en behärskad författare, inte heller denna gång stryker han något av sina infall, utan går ut för fullt för att sedan öka tempot. Hans Quichotte visar sig vara en avdankad indisk-amerikansk försäljare som tillbringar dagarna med att titta på tv tills han inte längre kan skilja på fiktion och verklighet och förälskar sig i Salma R, hjältinnan i en såpopera. Han fantiserar fram en son, Sancho, och tillsammans ger de sig ut att söka kärleken.
Under resan råkar de ut för allt elände som tänkas kan: läkare som bidrar till den epidemi av opioidmissbruk som skördat hundratusentals liv i USA, brutal rasism, 97 porrkanaler på billiga motell, lögner och halvsanningar. Vi är kort sagt i Trumpland. Men, som det ska visa sig är vi, och Quichotte, också i en fiktiv författares huvud. Denne författare kommer från samma kvarter i Bombay – på den tiden staden hette så – som Quijotte, som alltså är hans romangestalt och alter ego i en berättelse om exil och förskingring, skilsmässor, fäder – och söner som tar avstånd från fäder.
Så sett är denna roman ett invecklat system av kinesiska askar, en skildring av England, Indien och USA, självbiografisk roman inne i en självbiografisk roman och, som alltid hos Rushdie, en tombola som virvlar runt allusioner på litterära klassiker, populärmusik, filmer, tv-program och seriefigurer. Massor med vinstlotter för den som är road av att gissa rätt men också överväldigande intill det tröttsammas gräns.
Och ändå: varje storm rymmer ögonblick av förklarat lugn. När Rushdie är som bäst varierar han rastlösa partier med underbara dialoger och stunder av ren och stilla sorg över sakernas tillstånd. För om Don Quijote är världens första moderna roman är Quichotte inget mindre än ett anspråksfullt försök att skriva den sista stora postmoderna romanen innan vi dör och jorden går under. Den ambitionen tål att hedras även om det nog kommer fler romaner. Och dessutom får Rushdies läsare på köpet lust att läsa Cervantes.