I ett inledande stycke ställer Sara Meidell upp reglerna: ”Ställ inga frågor om när det börjar, det börjar med mig”. Och ”Fråga inte om din egen eller någon annans betydelse, jag är allt som är avgörande.”

Och så skriver hon en fallstudie, men Meidell vänder på berättarmakten i det att hon skriver studien av sitt eget fall.

Detta är inte, som man skulle vänta sig, en berättelse om kampen mot en sjukdom och den slutar inte med ett tillfrisknande. Det är en berättelse om ett liv i anorexia och författaren är inställd på att fortsätta sitt högfungerande liv i den. Jag läser avslutningen om och om igen, misstrogen mot min egen tolkning, Meidell är inte glasklar om nuläget, men jag kan inte förstå det på annat sätt: som den rutinerade missbrukaren säger hon att hon har det under kontroll, hon har skaffat sig expertkunskap på att styra sin egen självsvält.

Kostnaderna uppvägs av de unika erfarenheterna. Då inräknat kostnaden som tas ut från de gravt medberoende barnen, som omärkligt hjälper mamma smussla undan mat och juiceglas vid tillställningar, som alltid är oroliga för att mamma ska ha dött om hon inte svarar snabbt på en godnatt-emoji; barnen som under parollen ”vi är inte flockmänniskor” tvångsrekryterats in i den intrikata konstruktion av förebyggande beteenden och lögn som behövs för att skapa utrymme åt anorexian i ett rikt socialt och professionellt liv.

I korta utblickar lyfter hon fram självsvältande kvinnor ur kulturhistorien – Karen Blixen, Joan Didion, Sigrid Hjertén. Hon drar också paralleller till den brittiska suffragetternas hungerstrejker, men för mig ser det ut som fusk och falskspel när Meidell vill väva in just den grandiosa tråden i sitt eget fall: det finns ingen släktskap mellan målmedvetet politiskt agerande och den form av självsvält vi kallar anorexia.

Jägarläget kallar Meidell det akuta larmtillstånd hjärnan försätts i när kroppen är nära att dö av undernäring, ett slags extrem vakenhet och viktlöshet. Jägarläget är hennes drog och värderingen att det är ett djupt eftersträvansvärt tillstånd står intakt kvar vid bokens slut.

Intakt står också den skarpa gräns Sara Meidell drar mellan sig själv (och sina utvalda medsystrar) och de normalviktiga töntarna, flockmänniskorna, mugglarna som saknar kapacitet att förstå det magiska i självsvälten.

Det är en ganska chockerande hållning.

”Ut ur min kropp” är en skarp, hård skildring av ett liv med aktiv anorexia, mycket vackert skriven, helt genomsyrad av den aktiva anorexians värdesystem.

Den kan säkert vinna ett Augustpris.

Ännu mer övertygad är jag att den kommer att bli en självskadebibel för flickor, som kan finna bekräftelse i att höra till ett exklusivt systerskap med Blixen, Didion och Meidell. Det är ett tungt författaransvar Sara Meidell tar på sig.