Partisaner och renegater. I Klas Östergrens på en gång skumraskiga och romantiska romanvärld är människor aldrig gjutna i ett stycke. Istället valv efter valv inom dem, och fiktionen flyger som både ängel och Harry Pottersk dementor genom valven, tätt under taket, nära marken, alltid från oväntade hörn eller hemliga lönnrum.
Att läsa trilogin som nu knyts ihop efter 40 år – från genombrottets Gentlemen 1980 som lärde en generation vad lugubra känslor kan göra med människor och deras samhälle, till Gangsters metalitterära uppvisning och demaskering 2005, till den nya Renegater – är som att gå på en fest som tycker om en.
Bara ibland försvinner värden för att fylla på vin, och man kastar en förströdd blick på klockan. Man borde ju bryta upp, men vad kan man då inte missa?
Alla har vid detta laget hört hur det börjar: författaren Klas Östergren står vid grinden till sin skånska gård och spanar. Det är en oklar inre spaning, utförd av den som samhället ännu inte skulle kalla riskgrupp, men som oroligt identifierar sig som sådan. Berättaren Östergren som fruktar grindslanten där i idyllen. Han har ju i en mening flytt fältet. Var det rätt?
Så kommer någon som inte har gått vilse. Tvärtom.
Henry Morgan lösgör sig ur fiktionen och visar sig ha ett uppdrag från de tysta mäktiga makthavare som styr världen genom att söndra och härska. Klas Östergren, han som en kort tid – ur evighetens perspektiv löjeväckande fyra år – satt i Svenska Akademien på stol nummer 11, avkrävs en berättelse om det som hände det hemliga sällskapet under den beramade skandalen som utbröt 2017. Det är ett erbjudande han inte kan tacka nej till, precis som det krävs ordentliga dövöron för att inte lyssna på sitt samvete.
Östergrens, i mina ögon bästa roman, är den sorgsna I en skog av sumak. Hårdare tyglad, lät han skuggorna mörkna utan att stagas upp av för många anekdoter och tidsdetaljer. Som om Stig Dagerman klev in och apterade framtidskatastroferna i texten, och Östergrens berättare var kvar med samma subtila leende som alltid, och just därför blev smärtan djupare.
Det är som om den romanen, tillsammans med undersökningen av svekets biverkningar i Twist, tömts som destillat i en kanna vatten och blivit Renegater. Fortfarande en stor fest att komma till, men gästerna är flera, man får inte samma uppmärksamhet. Samtidigt känns den som ett gästabud inför en likfärd: detta är en fiktionens svepning kring ett förflutet land som inte längre är – inte skildrat i nostalgins glömska – där oförlåtligheter glöms fort för nya skandaler, avslöjanden och det dagliga usla omdöme från politiker och makthavare som sprids med sociala mediers hastighet. Kom ihåg dem, manar romanerna.
Det är en man som prövar sina känslor som berättar om en man som prövar sina känslor för det rätta, det sanna, det sköna. Var allt en illusion bara? Ett trick för den som inte blivit tillräckligt gammal för att genomskåda världen? Men det är också en – kärleksfull – liksvepning kring litteraturens utveckling, och upplysningens värde.
Därför faller romanen isär i flera delar, bland annat en förrädiskt förförisk essä om snö, en lång skildring av den fula Jas-affären 1999, där Sverige med mutor och kulturfernissa sålde vapen och makt till Sydafrika, och så den redan omskrivna ”Rapporten” som handlar om Svenska Akademiens strid 2018.
Där får alla ledamöter gräsnamn så att de för läsaren blick vajar i vinden, böjer sig, sticker till, kamouflerar sin invasiva kraft med spröda blommor – allt som gräs kan göra. Det är lite Elsa Beskow över det, och Farbror Blå är då kanske berättarens, ”Klas Östergrens”, röst som tankspritt minns sitt förflutna i Gamla stan där han varit överallt utom i Börshuset, så varför inte tacka ja till det där erbjudandet. Slumpens skördar leder rätt in i ett nytt kapitel av illusioner att förlora.
Och sedan rasar händelserna fram som ur en rockärm, in i berättelsen om hur en man kommer vandrande, trots att han inte finns, och sedan får en trädgård att blomstra genom att omvärdera en gammal vattenbrunn.
Partisaner, överlöpare, renegater, så kallas de som sviker, eller som är trogna ett annat, högre uppdrag.
Den naturen, som sviker saken, eller sig själva är Klas Östergrens habitus och grundåder. Länge är jag osäker på om han här skriver underhållning eller tragedi (akademiavsnittet är avgjort smutsig tragedi) men av det här upplysningsprojektet till författarskap doftar det nog, förutom av rosor, mest sorg. För läsaren är det ett löfte om ett till kvällen uppklarnande.