I Villebråds konstigaste kapitel skildrar Ayaan Hirsi Ali hur hon och och hennes researchteam misslyckas med att hitta en viss rättegång i Tyskland som de vill bevaka. En man från Nordafrika ska stå åtalad för att ha våldtagit en tysk kvinna, men de verkar ha få och vaga uppgifter att gå på. Istället för att som en normal journalist kassera det spåret och leta efter ett som funkar bättre, bygger Hirsi Ali ut berättelsen om den misslyckade researchen till en klagosång över ohjälpsamma kanslister som hindrar hennes granskning.

Slutligen står hon frustrerad utanför en rättssal där någon form av våldtäktsmål pågår bakom lyckta dörrar. Där får hon syn på en gråhårig dam som har som hobby att hänga i domstolar – Rättegångsnörden!, tillsammans med Taxichauffören i fjärran land en av den lata journalistikens primärkällor - som på direkt fråga tycker att det blivit fler muslimer som står åtalade i tyska domstolar. Hirsi Ali verkar uppleva detta som en triumf: trots etablissemangets försök att stoppa henne lyckas hon till sist få höra sanningen från denna tyska pensionär. 

För en nykter läsare framstår det som rena farsen. Varför en så uppenbart intelligent och kvalificerad författare använder sådan pajig retorik är för mig gåtfullt.

I ett viktigare kapitel bombarderas läsaren med brottsstatistik från flera europeiska länder. Meningen är att siffrorna ska visa en dramatisk ökning av sexualbrott efter den stora flyktingströmmen 2015, men det vill sig inte riktigt. Det mesta verkar ligga ganska stabilt, med utomeuropeiska migranter överrepresenterade bland förövarna (att det är så är vid det här laget allmänt känt och varför det är så är en fråga som bör diskuteras och som också blir diskuterad). Ändå inleder hon nästa kapitel med ett belåtet: när vi nu konstaterat att ”massinvandringen” lett till en dramatisk ökning av sexualbrott... Trots att Hirsi Ali i föregående kapitel till och med klagar på att det inte förs den rätta statistiken, som skulle kunna bevisa att det hon anser sig veta är sant. 

Hon läxar med rätta upp Brottsförebyggande rådet i Sverige som inte ville offentliggöra den statistik man hade – men när hon berättar detta bygger hon på kritiska granskningar som gjorts av såväl SVT:s Uppdrag granskning som Expressen och Aftonbladet. Det är inte precis så att mörkandet passerar i tysthet, tvärtom blir det granskat och kritiserat av journalister och BRÅ ändrar sig. I Hirsi Alis berättelse är debatten och förändringen petitesser i utkanten av synfältet; den eviga berättelsen är att Europa svävar på målet när förövarna är migranter. 

I ett långt kapitel för hon vidare föreställningen att det finns en nordafrikansk sedvänja som heter något i stil med taharrush gamea, och som kan översättas till rape game/våldtäktsleken, och att denna nu “anlänt till Europa” med flyktingströmmen. Hon behöver inte dela min och många andras uppfattning att detta var en myt och tidningsanka – men ska man skriva seriöst om det måste man ta upp att det finns en stark kritisk debatt kring termen och dess realitet. Och eftersom arabiska är ett av de sex språk Ayaan Hirsi Ali talar borde hon också kunna föra en kvalificerad diskussion om översättningen och den möjligen felaktiga transkriptionen, där taharrush djamai ordagrant betyder övergrepp i grupp. Det fantasieggande game/lek verkar vara ett rent påhitt av en rapportskrivare hos den federala tyska polisen.  

Ändå. Trots demagogik, överdrift och vantolkning. Hon har ju en poäng, i grunden, och den är viktig. Europeiska myndigheter, politiker och medier har flera gånger svävat på målet när det gällt att fördöma kvinnoförtryck i den muslimska befolkningen. Denna reflex, att tona ner för att inte elda på en rasistisk reaktion, behöver vi arbeta bort.

Och det är i grunden vad Ayaan Hirsi Ali säger: ska man bekämpa könsstympning, barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersvåld – då måste man bekämpa det muslimska patriarkatet. 

Så jag tycker att detta är en bok man ska utsätta sig för. Det är en nyttig fajt.