Australiske filosofen David Chalmers tar en omgång med den outslitliga filosofiska frågan om yttervärldens existens, uppdaterad till den digitala eran. 

Han presenterar tre huvudteser: 

1/ Vi kan inte veta om vi lever i en simulering. 

2/ Virtuella världar är verkliga, det som händer där händer verkligen, inte skenbart. 

3/ Människan kommer att utveckla virtuella världar som är likvärdiga med verkligheten, många människor kommer att välja att leva stora delar av sina liv i det virtuella. 

På det skulle jag vilja svara: 

1/ Nä, men det spelar ingen roll – som han själv poängterar, det går inte att bevisa och inte att motbevisa. Så det är ett meningslöst påstående, eller åtminstone ett som saknar betydelse för hur vi lever våra liv. 

2/ Virtuell och vanlig verklighet är inte flera verkligheter, utan bara en. Virtuella världar är datorburna funktioner där människor agerar. Virtuell verklighet är inte en verklighet i egen rätt – den existerar inom ramarna för den vanliga verkligheten. Att händelser i det virtuella kan vara verkliga är inte konstigare än att andra kommunikationshändelser är verkliga: t ex genomföra ett köp eller förolämpa någon. 

3/ Jaja, den som lever får se. Framtidsprognoser brukar ha fel. Människan har inte skapat individuella helikoptrar eller raketryggsäckar som man benhårt väntade sig på 60-talet, istället har vi skapat internet och AI som kan hjälpa elever att fuska i skolan. Vad skulle vara drivkraften bakom den massiva VR-implementering Chalmers ser framför sig? Han ger inga ledtrådar. I sin enklare form låter Chalmers framtidsvision närmast som en upplevelseindustri i gränslandet resa/underhållning/droger; en immersiv drömfabrik snarare än något slags nya verkligheter. 

David Chalmers bok är ändå värd att läsa, trots att invändningarna ställer sig på kö. Framförallt som ett exempel på en tanketradition som ser datorutvecklingen som framväxten av något helt nytt. Själv väntar jag inte en ny värld, bara mer av samma gamla, med mer datorkraft.