Man ska vara försiktig med att importera analyser från USA till den svenska debatten. Även om den dominanta och normativa majoritetsgruppen – alltså vitheten – har hyfsat stora likheter så är den svenska rasismens och segregationens historia en helt annan än USA:s.
Håller man bara den frågan levande under läsningen är det dock förbluffande hur relevanta dessa båda specifikt amerikanska böcker är i det svenska sammanhanget.
”Vit ömtålighet” bättre översättning
Vit skörhet är boken där sociologen och utbildaren Robin DiAngelo utvecklar sitt eget begrepp “white fragility”, som beskriver vanliga vita försvarsreaktioner som gör det svårare att diskutera och motverka rasism. Jag tycker nog att “vit ömtålighet” hade varit en bättre översättning; “skörhet” tenderar att väcka medkänsla och det är sannerligen inte vad DiAngelo är ute efter med detta tragikomiskt giftiga begrepp. Snarare irritation över vita sårade känslor som stjäl fokus från den egentliga frågan.
Det handlar om attityder av avståndstagande från rasism – “jag är inte rasist, hur kan du tro det!” – som i praktiken blir ett avståndstagande från att över huvud taget tala om rasism. När en vit person säger “jag fäster inget avseende vid hudfärg eller ras” fungerar detta som ett förnekande av rasismens själva existens och verklighet.
Den vita skörheten och den påstådda färgblindheten gör det i själva verket omöjligt att identifiera rasismens funktioner och att bekämpa dem. Dessa båda attityder, menar DiAngelo, är centrala beståndsdelar i den “rasism utan rasister” som utvecklats i USA efter medborgarrättsrörelsens segrar på 1960-talet.
Skarpt och tankeprovocerande
Alltså ett beständigt samhälleligt system av reaktions- och beteendemönster som systematiskt gör livet svårare för dem som inte hör till den vita gruppen. Och som fortsätter att fungera, fortsätter att leverera privilegier till vita och nackdelar till icke-vita, trots att ingen öppet försvarar det. En rasism utan rasister är ett mer sofistikerat system, svårare att förstå och att motverka.
Här är relevansen för den svenska samhällsanalysen uppenbar. Men i Sverige har vi det snäppet värre: en rasism utan rasister, men också utan ras. Vi saknar vedertagna och av alla accepterade begrepp för de grupper i det svenska folket som utsätts för diskriminering och rasism (och olika varianter av invandrarbegreppet är inget bra sätt att etikettera delar av landets fasta, infödda befolkning).
Robin DiAngelos kärnanalys är skarp, tankeprovocerande och den skickar explosivt meningsfulla impulser in i den svenska debatten: om du vägrar se ras kan du inte se rasism. Jag tror inte att rasbegreppet kommer att återuppstå i samtidssvenskan, men något slags ord måste vi utveckla för att beskriva dem som utsätts för rasism, annars är det svårt att tala om rasismen.
Ibram X Kendi delar DiAngelos grundanalys
Den andra boken är Så blir du en antirasist av historieprofessorn Ibram X Kendi. En yngre (född -82) svart intellektuells uppväxt- och utvecklingsskildring med rasismen och rasidentiteten som ofrånkomligt centrum. En stark litterär berättelse med knivskarpt tänkande, som i stort delar grundanalys med DiAngelo.
Motsatsen till rasist är inte icke-rasist, skriver Kendi, det är anti-rasist – eftersom rasismen är något dynamiskt, en kraft som verkar i samhället. Den kan bara mötas med en motkraft, inte med att man ställer sig vid sidan.