När Douglas Stuart var sju år hade han ett speciellt knep för att bromsa sin alkoholiserade mammas drickande: han erbjöd sig att skriva hennes självbiografi.  

Med ett block i knät och en penna i handen satte han sig uppmärksamt vid hennes fötter. På sätt och vis är det just den boken han nu skrivit med sin Booker-prisvinnande debutroman Shuggie Bain.

Bokens tillkomst är ett praktexempel på begreppet uthållighet. Först ägnade Stuart tio år till att skriva boken, sedan refuseras den hela 44 gånger innan den antogs. Då dröjde det dock inte länge innan den älskades och hyllades, från Sverige till Japan.

Inspirerat av egna uppväxten 

Boken handlar om den villkorslösa kärleken mellan mamman Agnes och sonen Shuggie. Berättelsen är fiktiv men har sin grund i Stuarts egen uppväxt som queer i 80-talets Glasgow. Trots det valde han länge att hålla den informationen för sig själv.  

– Faktum är att jag inte pratade någonting alls om bokens självbiografiska bakgrund när den först kom ut, säger Stuart.

När han slutligen bestämde sig för att vara helt öppen kände han lättnad, att undvika sanningen hade visat sig vara rejält utmattande. Just glappet mellan det som pågår inuti och det man visar utåt är även ett centralt tema i boken. Oavsett själsligt tillstånd lämnar mamman Agnes aldrig hemmet utan att först lägga sin image tillrätta. 

– Den här stoltheten var som en superkraft hos kvinnorna när jag växte upp. Men att utge sig för att må bättre än vad man gör har också sina baksidor, menar Stuart.

Arbetarklassens stolthet

Som son till en ensamstående mamma utgår hans berättelse från kvinnans perspektiv. Men han nämner också ett flertal andra författare som skrivit om samma tid och samma problematik ur männens synvinkel.

– Arbetarklassen på Skottlands västkust var genomsyrad av en stolt kultur. Det innebar att man inte visade sina känslor när man hade det svårt, utan bet ihop och tog sig igenom det, säger Stuart.

För att kunna skriva boken blev han tvungen att kliva tillbaka i tiden. Det gav honom inte bara möjligheten att skärskåda sina egna barndomsminnen, utan också de vuxna män och kvinnor som fanns runtomkring honom. Han fick chansen att verkligen fundera kring vad som ledde dem till att handla och tänka så som de gjorde på den tiden.

– Först och främst blev skrivandet av boken en övning i empati. Det var därför det var nödvändigt att den fick ta så lång tid att skriva klart, berättar han.

Se hela intervju med Douglas Stuart i veckans avsnitt av Babel.