Cherrie slog igenom för fem år sedan med debutsingeln Tabanja, en stark men sorglig låt tillägnad hennes lillebror:
Jag hör skotten hela tiden
Dom går med dubbla magasiner
Han ska beckna eller bli som Zlatan
Alla kompisarna tänker samma
Hur ska han fatta nått när ingen lär han
Snälla bara ge han en chans
Sedan dess har hon blivit svensk r'n'b:s absoluta drottning med både P3 guld och Grammis-statyetter hemma på hyllan. Men våldet i hennes uppväxtort Rinkeby har som bekant inte försvunnit, tvärtom. Och redan på Naag Nools första låt tar hon upp ämnet igen.
Låten Höj musiken handlar om stress, PTSD, om personer som dött. Om trauma – men också om att förlåta. Cherrie är en av de röster som saknas i berättelsen om gängkrigen: hon berättar systrarnas och tjejkompisarnas historier – de som står ett halvt steg utanför, men som drabbas likväl.
Och albumet Naag Nool – som betyder kvinna som lever på somaliska – är enligt Cherrie en hyllning till kvinnorna i hennes liv. Tydligast blir det i Lo's interlude, en svävande men varmt dunkande kärlekslåt och homage till en av hennes bästa vänner.
Cherries porlande röst som blivit hennes starkaste signum och som går att identifiera på bråkdelen av en sekund, är i högform. Det är en lyx att lyssna på någon som förstår att använda sin röst som det instrument den är, vare sig det innebär att förmedla en känsla eller nå toner som bara synten brukar kunna skryta om.
Vilken tur att producenten och pojkvännen Pontus Persson nästan lyckas matcha henne på vackra duetten Där jag borde vara. Hans svala, tillbakalutade skånska lägger sig ledigt i sidovagnen och låter henne glänsa men tillför ändå något eget, lite strävt fast intressant, som gör att man vill lyssna igen och igen.
Naag Nools mjuka, varma mix av soul och r'n'b är som ett skönt gung i hängmattan men tack vare Cherries texter, patos och musikaliska influenser så blir det aldrig tråkigt. Okej – det finns ett mindre spännande mittenparti med väl lågt tempo. Skönt då med sommarhit-aspiranten Brownskin guld, ett samarbete med Rågsvedsartisten Jamkid. Baktakt, dance hall-tuta och ekofilter – mums.
Resultatet: en slags Lisa Nilsson för 2020-talet, fast med mer brännande och intressanta historier att berätta.
