Konferensen exChange Perspectives handlar om hur dansfältet kan göras mer tillgängligt för kroppar med olika former, förutsättningar och funktionaliteter och hur utbildningarna ska förhålla sig.

På måndagskvällen hade ”Blue Java” urpremiär på Dansens hus i Stockholm – en föreställning som ifrågasätter synens makt på scenen.

– Vi har märkt en tendens att i scenkonst är det det visuella som är det dominerande, och hur kan man bryta upp den hierarkin, säger dansaren Tanja Andersson.

Dansar i mörker

Tillsammans med Sindri Runudde dansar hon föreställningen, på ett underbelyst golv bestående av 2 300 kaplastavar, med sex inbyggda mikrofoner som tar upp ljudet från alla dansarnas rörelser.

Varje mikrofon har en egen högtalare, runt scenen. Ibland sker allt helt i mörker. Då finns bara ljudet av kroppar, och kaplastavar som rasar.

– Om vi väljer att utgå från något annat än det visuella, vad kommer det bli då som vi visar upp? Det är det vi velat undersöka, det har vi inte vetat innan, säger Sindri Runudde.

”Interaktivt konstverk”

Golvet de dansar på är en installation som Sindri skapade utifrån sina förutsättningar som ickeseende. Bland annat är just det blå ljuset som används det han ser bäst i.

Installationen heter Blue Kongo, precis som det blå ljusfiltret, och den har varit på turné i landet.

– Att den har varit ute och mött publiken, som ett interaktivt konstverk, har hjälpt oss mycket i arbetet med vår föreställning, säger Sindri, som nu gärna vill föra ut sin föreställning och sina erfarenheter utanför dansvärlden.

”Modern dans radikal och modig”

Stine Nielsen är konstnärlig ledare för Candoco Dance Company, ett världens främsta när det kommer till att blanda dansare med olika förutsättningar.

Precis som Sindri Runudde ser hon dansvärlden som väldigt öppen och välkomnande till människor med andra erfarenheter, det som är svårigheten är hur man når publiken.

– Det som händer är att arrangörer ibland är lite oroliga; hur kommer publiken reagera? Om den är van vid klassisk balett till exempel, vad tycker dom då om det här? Men den moderna dansen har alltid varit radikal och modig, dansare i rullstol eller med bara en arm, det är något som för utvecklingen framåt, säger Stine Nielsen.