Utrikesminister Birgitte Nyborg, 53, plågas av värmevallningar. Hon skakar skjortan, baddar sig med en servett, hon får vulkaniska vredesutbrott från ingenstans. Det finns någon slags koppling mellan hennes klimakteriedebut och det äventyr Borgens fjärde säsong innebär för henne.  

För situationen blir snabbt upphettad. Ett kanadensiskt prospekteringsbolag har upptäckt ett enormt oljefält utanför Grönland. De grönländska politikerna ser en chans till självständighet från Danmark.  

De danska politikerna på Christiansborg å andra sidan har lovat sina väljare att fasa ut fossila bränslen och motverka global uppvärmning. Men hur förklarar man för ett fattigt och historiskt förtryckt folk att de inte får exploatera sina egna naturresurser? Det blir inte lättare när ryska intressen börjar köpa stora aktieandelar i prospekteringsbolaget. Snart befinner sig Birgitte Nyborg i ögat av en geopolitisk storm.  

Det har gått ett decennium sen det senaste avsnittet av Borgen men de viktiga spelarna är på plats: den idealistiska Birgitte Nyborg (Sidse Babett Knudsen) är utrikesminister, skjutjärnsreportern Katrine Fønsmark (Birgitte Hjort Sørensen) är tillbaka på TV1, nu i rollen som nyhetschef.  

Ett välkommet tillskott är Mikkel Boe Følsgaard (Kastanjemannen, The Rain), som tar arbete som Nyborgs Arktisambassadör.  

Serieskaparen Adam Price är en proffsig hantverkare – aptitretande cliffhangers (kliffar, som de heter i branschen) i varje aktbrott och i varje slut. Lyckas man hänga med i handlingen är berättelsen riktigt spännande. Sidse Babett Knudsen har vuxit in i sin rolltolkning där Nyborg gör en betydligt mörkare resa än tidigare (tänk Batmanfilmerna där varje iteration ska vara mörkare än sin föregångare).  

Nyborg förlorar fotfästet. Hon dricker för mycket, är vidrig mot sin son, krälar på golvet och skaffar vänner i de smutsiga utkanterna av Köpenhamns politiska sfär. När hon börjar klä sig i svart går tankarna till drottning Cersei i Game of Thrones.  

Men i själ och hjärta är Borgen precis det den alltid har varit: en tv-såpa. En elegant och välgjord sådan, men en såpa. Och som sådan ganska ovanlig och välkommen i dagens strömningslandskap där det mesta är miniserier baserade på verkliga händelser. 

Två saker visar sig trots en spännande säsong landa i besvikelser. Trots att halva berättelsen utspelar sig i Grönland så förblir de ganska många grönländska rollfigurerna simpla språngbrädor för de köpenhamnska politikernas utveckling. Ett så i grunden spännande samhälle förtjänar en bättre behandling istället för att bli en av de få trådar som berättelsen faktiskt tappar bort.  

Sen är det det här med Birgitte Nyborgs värmevallningar. Serien skildrar dessa inte enbart som en metafor för global uppvärmning, utan också som en nyckel till att förstå hennes resa in i mörkret. Det är osnyggt och illojalt mot rollfiguren.  

Skulle klimakteriet i sig knuffa en människa över gränsen till den punkt där såväl familjemedlemmar som partikamrater vänder henne ryggen? Jag tvivlar.