Intill motorleden, halvt skyddade av Tele2 arenans tak, väntar ett knappt hundratal av Kents mest hängivna fans på bandets allra sista spelningar. De har upprättat ett eget kössystem och någon har fraktat dit en gasolpanna att grädda crêpes på.

De sover i tält på betongmarken. Belöningen är att de får komma först in i konsertarenan, insläppta via garderoben, och stå längst fram. För att få kontakt, för att maximera känslan.

– Tidigare spelningar har de kommit fram efteråt och delat ut rosor och sagt hej men det gjorde de inte igår. Jag ser ju dem som några slags gudar. Ett hej betyder jättemycket, säger Clara Pettersson.

Sorg och förnekelse

Kents upplösning är en död. Och sista spelningen är en slags avskedsceremoni. Fansen talar i dödsmetaforer och begravningstermer – de vill ha ett värdigt avslut.

– Sorg. Det är en sorg att de ska sluta. Det känns tomt, jag lever i en slags förnekelse ända sedan beskedet kom att de ska lägga ner. Men jag tror att den stora sorgen kommer om några månader när man verkligen inser att det är över, säger Olivia Gustafsson.  

– Det är inte bara spelningarna som är grejen, det handlar också om det sociala. Man har fått så många nya vänner genom det här, det är helt fantastiskt, säger Thomas Tangen.

Så det är värt att huttra några nätter?

– Absolut, vi skulle göra det här hundra gånger om.

”Betytt allt”

Fansen beskriver Kents musikproduktion som ledmotivet till deras liv. Det är särskilt texterna, förmågan att beskriva känslor och ge tröst som lyfts fram.

– De har betytt allt. De har varit en stor hjälp i svåra stunder. Den eviga kärleken brukar vi kalla dem, säger Olivia Gustafsson.

– Jag hittade Kent precis när jag skulle skapa min egen identitet i början av tonåren, så de har blivit en del av mig i och med det, säger Clara Pettersson.