För bara några år sedan skulle frågan ha besvarats med ett förstrött ”javisst det är lugnt” om den ställdes i något så när initierade kretsar. Yttrandefriheten är ju grundlagsfäst, om konstens uppgift finns både bred konsensus och fri debatt, och risken för politisk klåfingrighet är avstyrd genom principen om armlängds avstånd. 

Nu är den utbredda känslan att det inte alls är lugnt. 

Osäkerheten kring konstens frihet har drivits fram av två separata skeenden, som pågår samtidigt och har vissa beröringspunkter men som bör hållas isär om man vill försöka förstå vad som pågår. 

1 . Politiker har börjat strunta i armlängds avstånd

Kulturnyheterna har under hösten rapporterat om politisk direktstyrning av kulturlivet i Nacka och Sölvesborg. I Nacka har ett marknadsliberalt moderat kommunstyre velat sätta kulturen i näringspolitikens och fastighetsutvecklingens tjänst. I Sölvesborg har sverigedemokrater i kommunledningen beställt en omorientering av kulturpolitiken sammanfattad i parollen Nej till menskonst. Fallet Nacka testar gränserna för vad moderatpolitik kan vara. Men fallet Sölvesborg ligger mitt i hjärtlandet för SD:s kulturpolitiska värderingar. Partiet vill se en kultur som bygger positiv nationell identitet, stärker nationella värden och gemenskap. Det är idéer om konstens natur och uppgift som varit totalt mossiga i minst hundra år. Nu bärs de stolt fram av partiet som växer i svensk politik, som alla andra måste förhålla sig till. Och SD ser inget fel i politisk styrning av kulturlivet, det är precis det de siktar på: en radikal förändring. 

2. Ny och vital borgerlig kritik ifrågasätter systemet

Med litteraturvetaren och författaren Johan Lundberg som väckelseprofet och Timbros kulturchef Lars Anders Johansson som väsentligt lättviktigare men alltid ivrig apostel, har en systemkritik från borgerliga utgångspunkter växt sig stark och tagit plats på den allmänna agendan. Är konsten verkligen fri när den till stor del lever av anslagspengar? Hur anpassar sig kulturen för att få plats vid den byråkratiska köttgrytan? Till största delen är detta en viktig och uppfriskande kritik, med starka rötter i intellektuell liberalism – fjärran från SD:s önskan om 1800-talets återkomst till kulturlivet. Kritiken mot eventuell politisk anpasslighet i kulturlivet har också som aldrig förut gett kulturpolitiken upphetsade rubriker på ledarsidorna, vilket väckt kulturdebatten ur det sövande samförståndet. Nu är det strid på riktigt. Efter inledande förvirring har parterna nu funnit sig vid striden som normaltillstånd, ställningstaganden har förtydligats och energin höjts. 

Glädjande är att båda dessa diskussioner har identifierats och tas på allvar i det utredningsdirektiv kulturministern nyligen gett till Myndigheten för kulturanalys. Uppdraget är tvådelat: Hur väl efterlevs principen om armlängds avstånd? Är det existerande bidragssystemet utformat så att det gynnar konstnärlig frihet? 

Ett bra utredningsuppdrag. Första delrapporten kommer i maj. 

Lite sorgligt är att de båda diskussionerna förs åtskilt på Folk och kultur. På ett podium sitter den före detta moderate spinndoktorn Per Schlingmann med sin panel och oroar sig över det kulturbyråkratiska systemets deformerande effekter. På ett annat podium sitter kulturministern tillsammans med hängivna kulturbyråkrater och oroar sig över att sverigedemokrater (och några andra) bryter mot systemets grundregler. Men diskussionerna förs åtminstone.